Vår bröllopslunch.

Idag för fem år sedan.

Med våra två fina vittnen (och enda gäster) Sarah och Colin.
Med havsutsikt, eller, ööö, utsikt över Engelska kanalen då.

Vi gifte oss som en juridisk eftergift åt USAs immigrationsregler. E (som är född i USA av en amerikansk mamma) sökte jobb där just då, och var nära att få. Vi insåg snabbt att det skulle bli ett helvete för mig att få uppehållstillstånd som 'bara' sambo.

Vigseln förrättades i Brightons rådhus av en fantastisk bög vid namn Mr Love (!!) och hela dagen, hela grejen berörde oss så mycket djupare och härligare än vad vi någonsin hade förväntat oss.
Mm, just det, cynikerna är egentligen de största romantikerna innerst inne.

Blir rörd bara jag tänker på den dagen faktiskt.

Och idag, fem år senare, sitter vi här med två underbara små vrålapor, ett underbart litet skrutthus i Oxford, och fem utgivna böcker i ryggen.
Teamwork.
Jag är stolt över oss.
Att vi fortfarande, efter 11 år ihop och trots laviner av skit som kan komma, och ofta kommer emellan, har kvar lojaliteten, intresset, ömheten, skratten och längtet.
Finns inget mer jag vill ha, finns inget annat jag behöver.

Utom kanske lite äkta bubbel ikväll då.