jag vet att du gjorde det väldigt bra i alla fall :). Jag är mitt i döden på en blek häst nu, och gillar gillar! Tycker att din blogg är så himla läsvärd dessutom, men har bara följt den sen i våras, så jag läser den också. Har kommit en bit in på 2009. Nu låter det nog som om jag är en groupie, men det är jag inte. Tror jag.
Håller med Christin ovan; lättnaden i att fler är osäkra, när man sitter ensam hemma och i princip sliter sitt hår vid tangentbordet. Jobbar på bok nr 2, försöker skriva när bebis sover, bok nr 1 blev inte antagen, så; HUUUR gör man...?
Som att vrida på kranen i ett gammalt ruckel -- en massa slagg och skit knorrar och bubblar sig ut. Det är skrämmande. Det är äckligt. DET. ÄR. SKITVATTENSDESTILLAT. Att det klarnar om man bara låter det rinna tänker man inte på just då; nepp -- för just då vill man bara skrika "Eeew!", hoppa runt på tå som en dansande jubelidiot på shrooms och springa därifrån.
Eller som en annan käckt rådde, "you sit your arse down and write. The rest will sort itself out"... =) Låter så klyschigt att det bara måste vara sant! Fast... om du råkar snubbla över en detaljerad roadmap över hur fan man gör det får du hemskt gärna dela med dig ;)
Såhär då? Skriv, för ALLT som kommer ur dig är menat att komma ur dig, INGENTING är fel. Någonting kommer säkerligen behöva strykas, och någonting säkerligen utvecklas, och någonting kanske blir perfekt direkt, men någonting behövs för allt det här, någonting behövs för att kunna bli strykt, rättat, perfekt, etc. Har man inte någonting, har man ingenting, så skriv, för allt behövs, allt är rätt.
7 kommentarer:
jag vet att du gjorde det väldigt bra i alla fall :). Jag är mitt i döden på en blek häst nu, och gillar gillar! Tycker att din blogg är så himla läsvärd dessutom, men har bara följt den sen i våras, så jag läser den också. Har kommit en bit in på 2009. Nu låter det nog som om jag är en groupie, men det är jag inte. Tror jag.
Jag är en groupie! :D
Det är naturligt att bli lite fascinerad av Amanda, helt enkelt.
Och jag blir liksom lättad att höra att fler känner som jag inför nytt skriv; hur fan gör man??
Vi får se om jag lyckades med bok två ...
Håller med Christin ovan; lättnaden i att fler är osäkra, när man sitter ensam hemma och i princip sliter sitt hår vid tangentbordet. Jobbar på bok nr 2, försöker skriva när bebis sover, bok nr 1 blev inte antagen, så; HUUUR gör man...?
Som att vrida på kranen i ett gammalt ruckel -- en massa slagg och skit knorrar och bubblar sig ut. Det är skrämmande. Det är äckligt. DET. ÄR. SKITVATTENSDESTILLAT. Att det klarnar om man bara låter det rinna tänker man inte på just då; nepp -- för just då vill man bara skrika "Eeew!", hoppa runt på tå som en dansande jubelidiot på shrooms och springa därifrån.
Eller som en annan käckt rådde, "you sit your arse down and write. The rest will sort itself out"... =) Låter så klyschigt att det bara måste vara sant! Fast... om du råkar snubbla över en detaljerad roadmap över hur fan man gör det får du hemskt gärna dela med dig ;)
Keep calm and carry on!
Jag har tyvärr ingen aning.
Såhär då?
Skriv, för ALLT som kommer ur dig är menat att komma ur dig, INGENTING är fel. Någonting kommer säkerligen behöva strykas, och någonting säkerligen utvecklas, och någonting kanske blir perfekt direkt, men någonting behövs för allt det här, någonting behövs för att kunna bli strykt, rättat, perfekt, etc. Har man inte någonting, har man ingenting, så skriv, för allt behövs, allt är rätt.
Ja ... jo ... Tack!
Skicka en kommentar