fredag 5 oktober 2012

Smart, naturen.

Har sagt det förr, säger det igen: Smart att göra (strax under) tvååringar till världens vackraste varelser.
För annars skulle man ta ihjäl dom.

Okej, där kom ett exempel på när min magkänsla säger stopp i bloggen, gå tillbaka och stryk, sudda, ändra, ta bort. För rått, för nära pågående tragiska nyheter. Trots att jag och E skojar om det ovan privat, ofta.
Hur tänker du?

15 kommentarer:

30-nånting sa...

Jag hör dig!

cyndi sa...

Speciell sorts humor som gör att man står ut.
Vi vet ju vad vi menar och inte menar.
Verkligheten, den ibland hopplöst sorgliga, skulle förlama oss helt om vi inte kunde skoja.

Det är nog ännu ett smart grepp av naturen :-)

Tror inte att någon blandar ihop sammanhangen här. Det finns alltid saker som händer. Och jag läste kärlek mellan raderna i ditt inlägg ;-)

Livet just nu sa...

Man måste kunna skämta om svåra/jobbiga saker annars går man sönder.
Jag kallar mina barn för ungjävlar då och då, inget konstigt med det. Så länge det finns en stadig grund av kärlek så rasar inte huset.

Christin sa...

Ja, som gammal rutinerad Amandasblogg-läsare hör jag din röst tvärs genom orden och vet precis vad du menar, oavsett vad du skriver. Så jag hör dig, jag med. Och jag anar glimten i ögonvrån. Det råder liksom ingen tvekan om att du älskar din onge, men sedan råder det heller ingen tvekan, hos någon förälder, om hur jobbigt det kan vara emellanåt. Så är man faktiskt bara människa och jag lär själv vara där en dag, när jag har lust att hysta barnet genom fönstret. Trixet är väl att inte göra det.
:)

Lovable sa...

Ha, ha! Jag har inga barn ännu men jag förstår dig helt och hållet. Barn tycks också ha en släng av samma reaktion när det gäller t ex djur. Häromdagen var en femåring på besök och berättade att hon hade en egen katt.
-Var heter den? frågade jag så där oerhört inlevelsefullt och intresserat. (Som för att visa Gud och alla närvarande min otroliga godhet.) Vet du vad ungen svarar?
-Kattjävel, den heter Kattjävel.
Hepp.

Kram till dig! Helena

Terése sa...

Jag tänker; Magen är hjärnan. (Eller känsligare än hjärnan, smartare?) Den styr mitt bloggande.

Jag hör dig också, hang in there baby!

Cat sa...

Ungefär så som det brukar låta hemma hos oss. Offentligt måste man dock alltid påpeka att man inte menar det man säger, annars dras man med de där idioterna som tar allt bokstavligt och öser på om vilken hemsk människa man är.

Tid att skriva sa...

Jag brukar säga att min tvååring är så god att jag vill äta upp henne. Hm... låter väl som en kanibal då... antar jag?

Fortsätt i samma härliga stil!

Ann-K

ARILD sa...

Jag tänker att man aldrig går säker för de där som så gärna missförstår och aldrig lyssnar mellan raderna. Men i det här forumet tror jag du har 100% förståelse och medkännande.

Annika sa...

Darwin resonerade på liknande sätt, vill jag minnas. Han var väl hyfsat normal (men kontroversiell för sin tid :-)

TUTT sa...

Jag fattar grejjen. Såklart.
Men jag känner du DEG och tenker på DEG när jag siter i dörschen. Finns nog miffon som måste missförstå för att skaaapa debaaatt. Gäsp!

Fia Filur sa...

Den tanken måste vara vanligare är man tror. Jag fattar precis vad du menar. /mamma till 4,5-åring, 2,5-åring och en 4 månaders.

Marie sa...

Som läsare älskar man ju ditt sätt att vara rak och säga vad du känner! Man behöver få skratta och känna igen sig!

Lisas syster sa...

Ja, när min unge var två år skämtade jag och kompisen (som också hade en tvååring) om att kasta ned dem i sopnedkastet, eller ut genom fönstret.

Så länge frustrationen enbart kläs i ord och spärren för att utföra handlingen alltjämt finns där, så är det väl ingen skada skedd.

Jag tyckte nog att det var som jobbigast runt 3-4 år, men varje ålder har sin charm (sa hon krasst och skrockade för sig själv).

Jag funderar på om alla som börjar tjafsa med någon som uttrycker sig som vi själva har barn...?

Anonym sa...

Jag fattar det överstrukna, gillar den "humorn" för det är så (o)sann. Men förstår din magkänsla också.

Kram till dig, du duktiga!
Pernilla