Utanför.

På begäran: Smakprov ur 'Jag väntar under mossan'.

Haren.
En av 30 kapitel-illustrationer.

Författare? Illustratör?

"Amanda, nu har jag också en fråga!
Ser du dig nu, med så här många böcker under bältet, mer som illustratör eller som författare? Eller finns ens den distinktionen för dig?"
Från Maria.

Svar:
Ser mig som båda, 50 - 50%.
Men sedan vi fick barn har illustrerandet hamnat i bakvattnet för så länge jag vårdar dem på deltid är det är inte tekniskt möjligt att jobba så långa oavbrutna pass som krävs när man slutillustrerar en bilderbokssida, och både koncentration och (dyra!) konstnärsmaterial pressas till maxgränsen.

Och ett tag kände jag mig lite bränd eftersom engelska förlaget valde att ställa in utgivningen av min andra bilderbok, ovan. Sånt händer tyvärr ute i den stora stygga världen även om det är sällsynt. Flera års jobb och bollande, lärde mig massor, besviken men inte bitter. Den främsta orsaken var att min dåvarnade redaktör med förläggaransvar slutade plötsligt av familjeskäl, och den här typen av bok (=av en okänd, förbeställningarna från handeln nådde inte önskvärda nivåer) behöver ibland en stridskämpe som brinner för författarskapet och driver titeln internt.

Dessutom vilar mina större illustrerade verk tungt på experiment och den tiden finns inte just nu. Tiden och koncentrationen som krävs för att göra en säljande bilderboksdummy och skicka in till förlaget finns inte heller. Jag sörjer lite över det, jag saknar't och har en kick-ass-idé i bakfickan som jag vet kommer att bli antagen, men det får helt enkelt vänta tills jag börjar jobba heltid igen och kan göra klart dummyn.


Men jag gör comeback som illustratör i Jag väntar under mossan som har svartvita små kapitelillustrationer av mig. De var lättare att göra under Gretas tupplurar än stora maffiga sidor i fyrfärg och massa digitalt efterfix. Att illustrera en ungdomsbok var en barndomsdröm som blev sann för svartvita linjeillustrationer är min första stora kärlek så jag är himla glad att jag fick chansen.

Jag gjorde en trevlig intervju

med Minabibliotek.se.
Mer om skrivtips, och hur mycket av mig det finns i Maja Grå egentligen, här!

Frisersalongen Dåren revisited.

Förlåt mig, älskade barn!
Men det är inte helt lätt det här.

Fast jag gillar ju inte när småbarn har långt talligt hår. Då får det hellre se lite Dackefejden ut.

Världspremiär för min bokvideo!

Rös när jag såg den första gången. Rös.
Älskar den. Kolla här!

Tack snälla förlaget. Min första bokvideo ever.

Jag väntar under mossan är en ungdomsroman som är lämplig från 12 år. Den kommer ut i maj (och har redan hunnit få en fantastisk recension av Bibliotekstjänst. *mallig*).

Idag för tre år sedan

kom du till oss.
Gud vilka töntar vi var.
Tänk att du stod ut med oss!

Grattis lille gubben.
Så fin att jag får hjärtsnörp.

Japp, det kan vara skittufft ibland (säkert för dig också) men mest är det som att vinna högsta vinsten att vara med dig.

Uppdatering: Han som älskar rosa blev så lycklig, så lycklig i morse. Bildbevis ovan.

Samarbetet med redaktör och förlag?

"Hur fungerar samarbetet mellan författare och redaktör då du gett ut första boken och sedan skriver en andra?

När i processen kommer förlaget in? Då man har en idé, skrivit några kapitel eller hela första utkastet är klart?

Brukar förlag haka på alla nya bokidéer från etablerade författare, eller kan de säga "nej, detta tror vi inte ett dugg på"?

Tack!"

Svar:
Jag har arbetat med flera olika redaktörer i Sverige och UK, och haft samma redaktör för de senaste två vuxenböckerna, och märkt att samarbetet ser i princip likadant ut:
Redaktören påpekar vad som bör ändras i manus och ger ofta förslag på hur.
Det kan röra sig om 1 - 3 grejer per manussida, på kanske 50% av sidorna. Det är lite som att få tillbaka ett rättat specialarbete...

För en redan utgiven författare tror jag att det är väldigt individuellt när förlaget kommer in. Men om man inte har kontrakt på flera böcker så är det liksom upp till författaren att "sälja in" en ny idé när den har något att komma med. Hur mycket man behöver "visa upp" innan ev beslut om utgivning kan tas tror jag också är individuellt och beror på hur länge man varit i "branschen" som författare och hur tidigare samarbeten gått. Själv har jag inte fått kontrakt på något jag inte redan skrivit klart hela första utkastet på, eller jo förresten, vete sjutton om jag inte fick avtal på Tistelblomman när typ halva var klar. Minns inte ärligt talat, men det var liksom underförstått att förlaget ville ha den så det kändes inte som ett risktagande eller "onödigt arbete".

Så visst kan det vara så att man är i en lite enklare sits när man väl blivit antagen. Förlagens målsättning är ju att odla långsiktiga författarskap. Dessutom har man ju förhoppningsvis ett bra kreativt bollplank i sin förläggare och kan skicka ut trevare och höra vad de skulle tycka om ens nästa planerade projekt med ett synopsis el liknande (som jag gjorde i ett tidigt skede med Tistelblomman).

Jag vet inte om de hakar på "vad som helst" från en etablerad författare, jag tror inte det! Däremot kan man ju få lite intern hjälp, t ex om jag säger: "Här har jag en idé till en graphic novel eller kokbok, vad tycks?"
Då kanske min förläggare säger: "Nej tack det passar inte hos oss, men hör med Sven Svensson på X-förlaget, jag vet att de ger ut mycket sånt och han är trevlig."

Upplägg?

"Hej!

Jag är nyfiken på hur du lägger upp ditt arbete. Hur arbetar du med synopsis? Gör du tidslinjer? Gör du ingående person-beskrivningar? Skriver du hela berättelsen kronologiskt?
Har du något knep för hur du ska hålla tråden tills du skriver nästa dag?

Stort tack på förhand!

Mvh Mimmi"

Svar:
Synopsis, absolut. Men en plan är alltid bara en plan, jag vet vid det här laget att det inte blir den bok man tänkte sig innan även om man har koll på "vem och varför" innan man kör igång (det tror jag är ganska vanligt och underlättar en del om man försöker skriva inom en deckar-relaterad genre).
Kör också mycket med ett kladdokument som bara jag fattar, det är bara för mina ögon, och där kan jag samla lösryckta meningar, kom-ihåg-grejer, saker man dumpar allt eftersom och annat som visar sig ovärdeligt. Sånt man stryker från "moderskeppet" (manus) men inte vill förlora för det kan komma till pass i en annan del av berättelsen.
Mycket av krafset i kladdokumentet kommer från samtal med maken, han blir allt mer mitt viktigaste bollplank. Ingen "fattar grejen" med Maja och vad jag försöker göra rent dramaturgiskt som han, trots att han inte kan läsa böckerna.

Jag gör tidslinjer över alla karaktärer på samma stora papper, ja. Föddes, dog, blev befodrad, fick barn typ.
Det tror jag är skitviktigt framför allt om man rör sig i lite olika tidsåldrar. Det kan också funka som en nyckel som låser upp intrig: "Men herregud, dessa två levde faktiskt nästan samtidigt, jag kan göra om det lite så att det blir samtidigt och då funkar det ju skitbra om de två träffades och xxx!"

Detaljerade personbeskrivningar, aldrig. Jag upplever inte att jag behöver stöd i sådana där listor för att frambesvärja mina karaktärer, de poppar upp på ett annat vis. Håller sånt i huvudet. Lånar in drag och beteenden från verkliga livet hela tiden. Folk jag ser på promenader eller vänner & bekanta.
Däremot tvingades jag göra en övning på mitt livs enda skrivarkurs här i Oxford: Att beskriva vad som fanns i fickan på en helt ny karaktär i en berättelse jag aldrig tänkt på tidigare. Den övningen blev grundplåten till ungdomsromanen som kommer i maj!

Jag skriver mer eller mindre kronoligiskt, ja. Men det händer att jag skriver slutet innan det är slut, eftersom jag ofta har det klart för mig. Eller en "placeholder", en torftig beskrivning över vad som ska hända då bara. Ingen prosa. Det där med "placeholder" gör jag ofta några kapitel i förväg, så jag vet vilka scener jag har att jobba med härnäst. Typ:
"Kapitel 34: X och Y åker tåg men vet inte att de är med på samma. Upptäcker varandra, X blir misstänksam. Förföljd? Nej så är det ju inte men X TROR det."

Hålla tråden ja.
Se ovan, det händer ofta att jag skkriver en kort "placeholder" för att påminna mig själv om vad som väntar i nästa arbetspass precis innan jag slutar.
Kanske:
"I nästa scen: Lugnare, tillbaka i byn, hitta L!" (någon ledtråd typ.)

Men jag inser att detta låter mer organiserat än det faktiskt ser ut när jag jobbar...

Det o-så-viktiga följebrevet?

"Följebrevet! Det vill jag ha tips om."
Från Anneli.

Svar:
Ja du.
Jättebra fråga.
Föjebrevet är ett viktigt kommunikationsverktyg mellan dig och ditt blivande förlag så det är värt att lägga lite möda på, men inte värt att få ångest över. Kan du skriva ett helt manus, som du förhoppningsvis brinner för, då ska det inte vara några större svårigheter.

Tänk kort men innehållsrikt eftersom du vill visa förståelse för manusgruppens pressade arbetssituation. Och säljande, eftersom du vill stajla dig. Du ska ju bli författare, du kan detta med ord inte sant?
Och du, inga fina papper, inga idolbilder på dig själv, inga förslag till omslag. Rent och proffsigt. Sälj med orden.

Några få meningar ska alltså säga massor. Vara värdeladdade.
Ja det är väl det som är utmaningen.

Följebrevets uppgift är att svara på två frågor i ett par meninger:

1) Vad är det här för ett slags manus?
(Du vill förmedla: Att det är en välskriven och bra text som handlar om X och absolut lockar till läsning - och antagning!)

Utmaning: Att beskriva sitt eget manus på ett kortfattat och intresseväckande vis.
Inte helt lätt. För mig låg det nära till hands att kolla på hur förlagen själva definierar sina titlar och "härma" det lite.
Kolla här och här till exempel.

2) Vem är den här skribenten - och, helt kort, hur fick hen idén?
(Du vill förmedla: Att detta kommer från en trevlig, vettig person som man från förlagets sida kan samarbeta med. Att du fick idén för att du älskar Game of Thrones, eller när du jobbade på H&M, eller såg en dokumentär om balsameringar är inte alls för banalt, det är perfekt att skriva.)

Okej, här kommer mitt exempel på ett (fiktivt) följebrev.
Ta till dig eller förkasta, men jag tror att något i den här stilen är gott nog:

----

Förlagets address i ena hörnet
Din address i andra hörnet

Göteborg 25 Feb 2012.

Hej!

Tänk om svaret på livets stora gåtor finns i en karamellbutik i Haga?
"Sockerpullor och sega gubbar" är en varm och halsbrytande skröna om kärlek, magi och kolakokning. Berättelsen är "Chocolat" möter "Hundraåringen" och den utspelas i 1950-talets Göteborg. Jag bifogar manus här, tack för att ni vill läsa.

Jag heter Jan Johansson, är 43 år och gymnasielärare i svenska och engelska. Jag har gått skrivarkurs med Barbara Voors och vunnit hederspris i ICA-Kurirens novelltävling. Inspirationen till det här manuset kommer från min mormor som tidigt lärde mig vikten av äkta vaniljstång och tjockbottnade kastruller.

Jag har också skickat manus till Norstedts och Piratförlaget.

Med vänliga hälsningar,
Jan Johansson

Undgomsfantasy -serie!

"Passande ämne då jag idag har skrivit klart min bok!

Jag har skrivit en fantasybok för ungdomar. Ett problem jag ser är att det är den första boken av tre. Har du något tips på hur jag ska formulera följebrevet? Jag har hört att bokförlag automatiskt tar avstånd då någon opublicerad vill ge ut flera böcker i en serie.

Böckerna kommer tyvärr vara lika självstående som t.ex. Harry Potter. Läser du andra boken i serien utan att bry dig om den första kommer du att förstå sammanhanget men du får inte något djup.

Jag har skissat på en plotline för de båda kommande böckerna i trilogin. Jag vet precis hur den ska sluta, hur alla röda trådar ska knytas och vad som ska hända.

Hur övertygar jag förlagen om att jag verkligen har tänkt igenom detta och hur visar jag dem att jag har en plan utan att skicka med 20 sidor presentation?
(Hur skriver man ett bra presentationsbrev!?)

Ska jag nämna att handlingen till bok två och tre redan är skissad?

Att lämna in alla tre böcker som en bok är tyvärr inget alternativ. Den första boken är på 75.000 ord och bok två och tre kommer att landa på något liknande.

Tack för en mycket bra blogg!"

Svar:
Tack Anonym och grattis till ditt bokmanus!
Jag såg i kommentarerna att den fantastiska fantasyförfattaren Maria Turtschaninoff nappade på din fråga och tänker svara under helgen - lyllos dig! Marias blogg är skitbra och finns här.

Tills vidare kan jag ju säga att jag hade en baktanke om att Maja Grå-böckerna skulle kunna bli en löst sammanhållen serie, men det var ingenting jag nämnde när jag försökte få den första boken antagen.
Det är lite dubbelt det där. Om första boken går bra och det känns som om det finns en naturlig fortsättning så skulle nog ett förlag vara tända på det. Men du har nog också rätt i att det kan vara kruxigt att initialt få en hel serie antagen.
I övrigt avvaktar vi Marias svar tycker jag. Spännande!

Teknikfreak? Njä.

"Hej du fantastiskt roliga bloggerska vars böcker jag ej hunnit läsa än eftersom jag är upptagen med att skriva en egen. Min fråga är: Hur arbetar du med bokmanus rent tekniskt, dvs program du skriver i, fiffiga hjälpprogram för att hålla ordning, hitta i manuset osv? Och
hur sparar du dina boktexter? USB, extern hårddisk, annat? Tack på förhand.
Mvh Ulrika"

Svar:
Hej och tack Ulrika!
Jag skriver i Word.
Har inget fiffigt för mig (tyvärr!).
Daterar nytt dokument och sparar varje dag jag jobbar med manuset.
Efter varje pass mailar jag den dagens version till mig själv i gmail.

Modet!

"Hej!

Om man får svar från ett förlag som säger att de är intresserade om man kortar texten lite. Och så kortar man texten. Och sedan blir man sittande med den kortade texten och darrar. Utan att våga skicka iväg. För nu har man försökt och försökt. Gråtit, svettats, blödit. Det är så nära men kanske också så långt ifrån. Himmel eller helvete. Himmel eller helvete.

Finns det något mer man borde göra? Låta någon korrläsa? Betala lektör? Vad skulle du göra?

(Man är ju förstås jag. Men jag vågar inte vara i den där läskiga sitsen just nu.)

Tack för att du delar!"

Svar:
Jag förstår dina känslor.
Men.
Antagna och utgivna författare har också varit där. Gråtit, svettats, blödit.
Och de vågade!
Jag vet, man erbjuder sitt hjärta på ett fat i princip. Så känns det. Och man tar då risken att få det ratat, kastat på golvet. Om och om igen.
Även utgivna författare får avslag på saker. Detta är en del av jobbet. Det är inte kul men man vänjer sig faktiskt lite. Man får perspektiv.

Du har fått konkret feedback och handlat i enlighet med den.
Skicka in igen för sjutton gubbar, de väntar ju på att se om du kan ta kritik och fixa till din text, och det har du ju uppenbarligen gjort! Du skulle bli chockad om du visste hur många författarwannabees som inte kan/orkar det.
Därmed inte sagt att du har ett kontrakt i en liten ask, tyvärr. Men det vet du. Och du vet också att du inte kan lägga ner nu.
Kram!

Redigeringsfråga:

"Redigering! Alla tips gällande hur man bearbetar sin befintliga text mottages tacksamt.
Vart går gränsen för hur mycket man bör redigera en text? Rent krasst kan man ju peta fram och tillbaks i oändlighet, tänker jag, men man måste ju någonstans säga att "nu är det så bra det kan bli för tillfället".
Redigerar du medan du skriver, eller väntar du tills första utkastet är helt klart?
Vore intressant att höra dina tankar.
Tack på förhand!"
Från Alexandra

Svar:
Din fråga fick mig att tänka till på olika sorters redigering. Jag kom fram till att jag tänker i termer som 1) "Handling" och 2) "Språkpill".
När det gäller handling tycker jag det är skiiitsvårt att redigera på egen hand: Vilka spår ska tas bort, vad bör fördjupas? Där har jag den väldiga turen att min förläggare är en fena på just den sortens feedback. Med senaste romanen kikade hon på ett tvåsidors synopsis väldigt tidigt, innan jag ens skrivit 70 sidors manus. (Jag hade alltså hela handlingen klar för mig redan då, det är lite olika det där, ibland växer handlingen fram mer ostrukturerat.)
Och hon sa direkt: Stryk hela den där tråden med X, det blir för mycket.
Jaha, då får man en liten chock, en stor tankeställare och inser snabbt att hon har helt rätt.
"De flesta manus som inte riktigt funkar handlar antingen om lite för mycket, eller lite för lite", säger min engelska redaktör.
Om jag var outgiven skulle jag överväga privat lektör för att få hjälp med just redigeringen av handlingen. Ett manus väg till bok innebär ofta en ohygglig massa redigering av handlingen - både mindre och mer övergripande saker, hur mycket man än planerat innan. It's enough to drive you crazy för ändrar man en liten grej så faller mycket annat som korthus...

När det gäller språkpill så redigerar jag mer än jag kanske borde under resans gång, men sådan är jag. Det språkliga är så j-la viktigt för mig, rytmen och känslan i ord och meningar.
Jag börjar ofta ett arbetspass med att kolla över det jag skrev dagen innan med redaktörshatten på och "rödpennan i hand".
Men även där går ett manus igenom många, många "tvättar" även efter det blivit antaget. Tur det! För det finns en gräns för hur mycket knas man själv kan "se" i sin egen text. Hos förlaget går en redaktör igenom det språkliga petnoga, och sedan brukar en utomstående korrläsare ta en vända också.

Skrivarfrågor?

Jag tänker lite att vi är uttömda på det där. Det blev ju så himla mycket bra i de där fantastiska skrivarguiderna i 10 steg (missa ej!).

Eller det kanske bara är jag som är en aning skrivardröm-schleten.
Dessutom visar min inbox att ingen drar sig för att maila mig direkt med specifika frågor, och jag försöker svara så gott jag kan där. Och upplever jag att det finns allmänintresse publicerar jag ju här.

Men så vet jag att vi har några nytillkomna läsare som drömmer om att försöka skriva med siktet på utgivning. Eller kanske bara är nyfikna på böcker, förlag, utbildningar, inspiration, hur det funkar med omslag eller PR, eller vad som helst. Känner alla författare varandra? Hur mycket bubbel dricker vi ijenklien? Sånt?

Hur som helst: Jag slutar trötthetssvamla nu och öppnar frågelådan. Shoot.

Litet tårttrauma i östra Oxford.

Felix har sagt i ett halvår att en rosa tårta är det enda han vill ha på sin födelsedag. För det får Coraline av The Other Mother så då vill han också ha det.

Finns inte på kartan att jag hinner/orkar baka just nu så det blev köpe.
Men fanns det några råååsa med bottnar + fyllning som han gillar?
Hell no.

Så curlingmorsan här har pimpat med allt rosa jag hittade i gömmorna.
"För husfridens skull", sa jag till E.
"Nej", sa han, "du gjorde det för kärleks skull."
Då började jag gråta.

(Greta är så duktig. Kopporna jävlas. Piriton i mjölken, yay.)

P.S: Ja det är ett sammetsband omkring.
Vanligt att tejpa ett band runt tårtor med torr glasyr här.

Prickigt igen.

Jaha, då var det Gretas tur med koppor.

(Jag är hemligt nöjd för nu får vi pausa förskoleinskolningen. Det har inte gått så bra, nej. Kanske daddar vi vår sista bebis. Kanske är det inte helt lyckat att skola in när man fått två tänder på 10 timmar och sömnen är all over the plejs - och dessutom vattkoppsvirus som härjar i kroppen.)

En optimitisk gissning är att vi hörs någon gång i början av nästa vecka.
Vab-ruari var det ja.

Här är jag idag

och gör research.
Det har hänt mycket ruskigt här eller vad tror du?
Jag har mina teorier jag. Vi får sätta Maja Grå på det här helt enkelt.

Packat termos, ostsmörgåsar och frystorkat bläck (skoja).
Hörs senare!

Våra köksstolar är nu så flisiga

att jag snart inte har några strumpbyxor kvar.
Gäster? Nope, törs ej, skäms. De kan bli skadade.

Måste köpa nya typ IDAG. Provsitta är inget alternativ.
Bara de inte är för klumpiga med feta fyrkantiga sitsar, vi bor trångt.

Surfar runt lite på IKEA.
Har du IKEA köksstolar?
Vilka?
Älsk eller hat?

Tackar mjukast på förhand.
(Och ber till högre makter att jag ska få arbetsstipendium från Författarfonden.)

Uppdatering: Fyra Nordmyra (vit + björk), duger, ja?

Välkommen till frisersalongen Dåren.

Ni som har rutin på det där med band eller snoddar eller spännen i småbarnshår - är de inte en förjefla kväningsrisk, snoddarna?
(Syftar främst på den lille otäcking jag nyss satte i svalget själv.)

Och hur får man sin älskade vrålapa att låta bli att dra ur skiten i vredesmod?

(Nej jag tänker inte fortsätta experimentet men är ändå nyfiken på hur andra lyckas.)

En symbol för min sommardröm.

Vi snackar ljummen kväll på uteplatsen, grillad halloumi och sval chablis, rosa himmel med strimmor av guld, barn som sover som små grisar. Näktergalen ropar i skymningen, det börjar närma sig augusti, det kluckar mjukt från plaskpoolen. Emmet är pepparkaksbrun och orakad och skitsnygg i något slags skrynkligt linneplagg, och jag är fullständigt avslappnad och livsbejakande och har inte minsta förhårdnad på fötterna, och dessutom har jag tvättat håret samma dag.

Ja tjenare.

Min förläggare svarar

om mina böcker kommer att läsas in som kommersiella* ljudböcker:

"Tyvärr har inte något ljudboksförlag visat intresse, de gör väldigt få böcker nuförtiden. Hoppas det ändrar sig!"

*För dig med läshinder finns de som sagt redan inlästa tack vare BTJ och Tal- och punktskriftsbiblioteket, Tistelblomman kommer jättesnart.

Dagens blekfis.

Försöker jobba med körsbär och ett inställsamt leende här idag.
Försöker fiska upp lite andra saker ur högarna att klä på kroppen än den mjukisklänning jag levt i sedan oktober. Den som är lite som att krypa in i ett tjockt svart nattlinne.

Dammsuger lite halvhjärtat.
Satan helvete vad allt ser ut i detta hemska ljus.
Våren.
Vilken ful årstid.

Jag försöker tänka positivt, att våren egentligen är lite som hösten.
Går sådär.

Rita mig mamma.

Richard i Skavlan!

En person med gudabenådat minne mailade att "min" Richard, som jag berättat om här ibland, var med i Skavlan (svtplay, mellan 38 och 48 min).

Åh vad roligt, och vad bra det gick.
Richard är en av ytterst få professorer i parapsykologi och vi har umgåtts en hel del, till och med uppträtt ihop. Utan honom hade det inte blivit någon Styggelsen för han lärde mig massor om tankeläsningstrick och seanser. Och hans (skotska) sambo hjälpte mig lite med Tistelblomman!

Kan varmt rekommendera hans bok Paranormality, om hur du kan uppleva det omöjliga, och varför vi människor ofta är programmerade att reagera känslomässigt på spooky shit (han har skrivit typ 20 böcker).

Tiiidigt i morse,

kanske 06:35 sådär, var lilla G i pyjamas och Felix hade satt hattar på alla och var helt exalterad och började karva i tårtan. Mästerfotografen E knäppte detta kort.

Han hatar att ta poserade bilder (fast han gör det SÅ bra, tricket är att Motivet, ie Moi, ska ha feeling samt att man tar 300 bilder och förlikar sig med att 298 blir oerhört stirriga & hemska), nej "utan mask" ska det vara om han får bestämma.

Och jag är väl aldrig så "utan mask" som när jag är med barnen.

Nu tar vi helg.
Nästa vecka ska jag försöka blogga om något annat än Greta, m-kay.

P.S: Vet att jag behöver klippa mig, japp. SÅ låg prio på det kan jag säga. Plus att det är lite kul att ha mer än tre hårstrån igen efter det rent ut sagt rätt vidriga första baby-året.

Gretas dag.

Födelsedagsflickan, gullungen.

Temat råkade bli prickar.
Vitsigt va.
Felix har varit som en enda ledsen prick hela han. Eller en enda vattkoppa snarare. Så tapper.
Greta lär ju få skiten när som helst hon också.

Och själv, vad ska jag säga.
Man blir inte så charmig av sömnbrist + dåligt ätande + varje dag och varje natt är ett maratonlopp-känslan.

Tacksam över att jag inte har någon stor jobbdeadline (men det ska man väl försöka undvika i vab-ruari om möjligt?).
Tacksam över att ungarna inte har kronisk sjukdom.

Nu: Chokladtårta med smörkräm och en balja kaffe.
Och där! Piggnade jag till lite.

Laters vänner.

If you're looking for love

(and vattkoppor, and tomma vinflaskor) you've come to the right place.

Du är älskad.
Slut på inhoppet.

P.S: Gör som Lorensbergsteatern, följ mig gärna på Twitter.
Lite mer aktivitet där mellan varven.

Inte hej då.

Pausfåglar.

Utan på återseende!
Ska greja med inskolning och sånt ett tag nu.
Försöka komma in i en ny lunk. Andas lite.

Och göra kakklubbor till en hel förskola; det är Felix absoluta favoritgrej in this wörld så det är väl klart att han ska bjuda på sådana till sitt födelsedagsfika.
Ska använda träpinnar denna gång bara, inte plast (d-oh).

Vi ses igen runt 20 feb.

Läsdag idag.

YumBots. Fullständigt orelaterad bild, men pöt.

Lina Forss har sagt att författaryrket består till en tredjedel av att läsa, en tredjedel att tänka och en tredjedel att skriva.
Word.

Tjuvlyssnat på fik, eller Kvinnor som hatar kvinnor:

(Trots att trogen läsare vet att detta icke är min grej - framför allt inte att fika "ute", nej usch vad dyrt och onödigt och rent av småjobbigt, jo men nu blev det så, jag BEHÖVDE, hade blodtrycksfall + fantom-foglossning som nån annan stackars preggo, dessutom var jag nödig och visste att dom hade okej WC där, jaja.)

Två engelska tanter, "bättre-än-sämre", 65+, vänliga, kulturtantsvibbar, sitter nära.
När jag fått i mig lite kaffe + ostsmörgås (det finns ett hål i min själ som bara kaffe + ostsmörgås kan fylla) uppfattar jag att det ligger fotografier på ett barnbarn (?) mellan dem. Och att de bitchar järnet om Tant Etts svärdotter, L.

Tant Två: "Jaha, där är Ls föräldrar eller? (pekar på foto). Har ni kontakt fortfarande?"
Tant Ett (muntert): "Nä, det var mest symboliskt, runt bröllopet och så. Det rann ut i sanden."
Tant Två: "Vad stort Barnbarnet blivit. Fin."
Tant Ett: "Jag vet. Jättefin. Men ser dom inte så mycket. Och ungens rutin ... jag vet inte. Stenhård. Pang, bom, läggdags. Som om hon vill uppfostra en robot. Men som sagt, ser dom knappt."
Tant Två: " - - - ?"
Tant Ett: "Det gör inget. Han jobbar ju jämt och hon, nä jag vet inte."
Tant Två (pekar på bild): "Fint dom har det hemma?"
Tant Ett: "Mmm, fint och ... sterilt."
Tant Två (sneglar uppskattande mot mig som tuggar som en galen människa; käften full): "Äter hon? L?"
Tant Ett: "Nej gud. Har aldrig sett henne äta en smula. Inte på 10 år."
Tant Två: "A-ha. En sån där som frossar i smyg."
Tant Ett: "Precis."
Tant Två: "Och hon vill inte ha fler barn säger du? Så hade inte jag velat ha det. Nej, inte bara ett."
Tant Ett: "Alltså, jag tycker det är ... snålt av henne. Han jobbar skiten ur sig, vad gör hon? Nu när Barnbarnet är så stort? Hon har ett jäkligt gött liv helt enkelt. Ett lyxliv."
Tant Två: "Snålt, precis! Men du, hon måste ju ha ... bagage. Något ... i barndomen."
Tant Ett: "Har tänkt samma. Och 8 år som 'au pair' ... alltså, jag köper ju inte det. Det var nog andra saker som hon höll på med. Också."
Tant Två: "Andra saker. Precis. Bagage."

Friska (än så länge)

men en del att göra på stan. Tusen tack för råd & tips på det tidigare inlägget!

Dagens dagens: Jag går och håller Greta lite nonchigt på höften mellan affär och bil. Hon har på sig den overallen och luvan är uppfälld.

Två karlar går emot oss och när de passerar hajar den ene till och säger till den andre:
"Herregud! Jag trodde fan att det var en riktig leopardunge."