måndag 18 mars 2013

Önska ett inlägg 7: Blandat.

"Har inte gått igenom hela arkivet, så du kanske redan har skrivit om detta, men i alla fall:

- Hur många arbetstimmar tar det för dig att gå från idé till färdig bok. Har det blivit mindre nu när du är mer van? Har din skrivprocess ändrats på något sätt?

– Hur mycket frihet känner du att du har som författare att skriva något helt annorlunda mot vad du gjort förut? Är det bra/dåligt för dig som "varumärke"? Tänker du över huvud taget på dig själv som ett varumärke?

- Finns det ämnen du aktivt undviker att skriva om? För svårt? För lite erfarenhet? För personligt?

- Tycker du att din svenska har förändrats av att bo utomlands? Vad anser du om anglicismer t.ex.?"

Hur många arbetstimmar är omöjligt för mig att svara på. Jag räknar inte efter på det sättet, och ofta har jag fler än ett skrivprojekt på G samtidigt. Jag skulle kunna skriva ett komplett råmanus på fyra veckor om jag satt helt superkoncentrerad och la ner 3-4 timmar om dagen, det vet jag, men det behöver jag inte. Tanke- och planeringsarbetet flyter in i skrivartiden och läsa, kolla film och bara gå och skrota är också 'aktiv skrivtid' för mig. På det sättet har processen ändrats, jag tillåter mig själv mer tankearbete.
En annan sak som ändrats nu när jag har etablerade arbetskamrater och en viss arbetsgång på förlaget är grupparbetet vi utför med redigeringen, som tar några månader, fast utpytsat. Alltså när man tillsammans går igenom råmanus och jag får tips på vad jag kan göra bättre inför utgivningen. Att förbereda och hålla föredrag, intervjuer och fotograferingar tar också tid och energi, men har stort mervärde för mig eftersom jag gillar den extroverta biten lika mycket som de introverta skrivarmånaderna.
Tittar jag tillbaka på de senaste åren så har det varit en roman + något barn- eller ungdomsprojekt samt en eller två noveller för utgivning per år. Jag ser mig själv som lågpresterande men andra ser mig som högpresterande. ; )

Frihet och varumärke. Jag känner total frihet i skrivandet. Total. Frihet under ansvar, och det ansvaret gäller läsarna, kollegorna på förlagen, mina nära, och mig själv. Sex, våld och droger kan jag tona ner i en ungdomsbok (magkänslan!), men jag skulle aldrig göra det i en vuxenbok typ för att min mamma eller mina barn skulle kunna läsa det ock bli 'chockade'. Så funkar inte mitt konstnärskap (prettovarning). Lite mer tankar om ansvar nedan.
Mitt varumärke? Någon har sagt att varumärket är det som folk säger om en när man inte är där. Inget jag tänker så mycket på. Jag är mig själv, tror inte att något annat funkar i längden.
  
Ämnen jag undviker att skriva om. Njä. Inte för att det skulle vara för svårt eller för att jag har för lite erfarenhet i alla fall. Om jag absolut skulle vilja skriva en roman där huvudpersonen var pilot så skulle det bli kämpigt för jag vet inget om hur det är att vara pilot, men om jag verkligen brann för berättelsen och kände att det var superviktigt att hen var just pilot, ja, då skulle jag väl bli tvungen att sätta mig in i den miljön. Men jag är inte typen av författare som gillar att grotta ner mig i research.
Det handlar ju också om ansvar, som jag var lite inne på ovan. Just nu går jag omkring med ett litet frö till en berättelse som inte lämnar mig ifred och som inte liknar något annat jag gjort, och då känner jag att kanske är det mitt ansvar att testa att göra något mer av det fröet? På samma gång tvekar jag. Varför vet jag inte riktigt än.

Min svenska har förändrats, det tror jag absolut. Har inget att jämföra med men det vore konstigt annars? Jag använder många anglicismer, så där får mina redaktörer hjälpa mig. Fast det gör å andra sidan många svenska författare i Sverige också har jag hört. Jag får ofta söka ord, på båda språken. Jag pratar nästan aldrig svenska, men nu när jag skrivit nya romanen och haft många svenska formuleringar och dialoger snurrande i skallen har jag börjat prata engelska med stark svensk brytning. Känns jättekonstigt, och lite kul.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Hej, jag tycker väldigt mycket om din blogg och har gillar att du delar med dig av tips och råd. Jag förstår det där med språket, har själv bott länge i Australien, men blev förvånad när du skriver att du nästan aldrig pratar svenska. Betyder det att du inte lär dina barn svenska?

Hälsningar

Karin

Amanda sa...

Hej!
Nej tyvärr så lär jag inte dem svenska. Försökte med ettan men den negativa inverkan på hans språkutveckling var brutal.
Detta är kontroversiellt och väcker många känslor (inte minst hos mig). Inget lätt beslut.

Simona sa...

Hah hah. "Jag ser mig själv som lågpresterande men andra ser mig som högpresterande."

Igenkänningen.

Och vad gäller tvåspråkigheten. Mina föräldrar tvingade mig att prata mitt hemspråk tills jag var gammal nog att vägra. Hatade det. Så, man måste göra det som funkar i ens egen familj. Ungarna kommer anklaga en hur man än väljer ... :)

Anonym sa...

Det var ingen kritik mot dig Amanda gällande tvåspråkigheten, kanske Simona uppfattade det. Jag vet att det ÄR svårt, framförallt att prata svenska som ju är ett "litet" språk jämfört med engelskan. Eftersom jag bott länge i Australien när våra pojkar var små så vet jag att det är problematiskt att konsekvent prata sitt språk och jag tyckte själv att det vara svår att göra det på ett fungerande sätt. Visst, båda våra pojkar dröjde längre med att prata och de svarade på engelska även fast jag försökte förmå dem att svara på svenska.

Men, i efterhand så är jag och min aussie man oerhört tacksamma för att vi bestämde oss för att göra på det sättet- att vi pratar vårt eget språk med killarna. Nu när de är äldre pratar vi det språk som passar bäst för situationen/landet. Våra killar, nu 17 och 20, känner att både svenskan och engelskan är deras hemspråk och har alltid haft högsta betyg i båda språken.

Jag skriver inte detta för att på något sätt framhäva vår metod men jag känner så igen mig i känslan av att det är svårt och visst,när vår yngste var ganska tyst tills han var 3 år och sedan blandade språken till ca 4-5 års åldern så tänkte vi att vi nog gjorde fel. Men, med facit i hand så är vi och våra killar glada att vi uthärdade.

Anledningen till att jag frågade dig Amanda var mer att jag blev lite förvånad när jag förstod att du nog inte pratade svenska med barnen, och detta med tanke på den fantastiska känsla för språket som du har i dina böcker.

Man får göra precis som man vill, som sagt- det var ingen kritik, bara en undran.

Hälsningar

Karin

Anonym sa...

Men alltså, jisses, tack för att du svarade på ALLA mina frågor! Jag tänkte att jag skulle ge dig några att välja ibland, om du redan hade svarat på en del. Jätteintressant att läsa!!

Amanda sa...

Ingen orsak!
Och tack för intressanta inlägg i tvåspråkighetsdilemmat.