fredag 3 maj 2013

Du har aldrig bråkat

på riktigt med någon förrän ni bråkat om hur ni bäst ska hjälpa er trotsiga tvååring.
Och sedan fortsätter det.

Herregud.
Det förvånar mig aldrig att så många skiljer sig.
Det förvånar mig att så många håller ihop.

Mvh,
Anklaga mig aldrig, aldrig för att skönmåla äktenskap eller föräldraskap

7 kommentarer:

Andra intryck sa...

Tack för att du är ärlig! Inte är det lätt alla gånger, det ska gudarna veta...

Annika sa...

Trixet är kanske att skaffa barn med rätt person, så att förhållandet överlever bråken och fulgråten?

Annika sa...

Men hur anar man vidden av föräldraskapet innan? Liksom?

erika sa...

Läste en intervju med någon (glömt vem) som blev tillfrågad om hur han och hans fru gjort för att lyckas hålla ihop under alla år (glömt hur länge också men säkert ca 30). Svaret? "Vi ville aldrig skiljas samtidigt." Som 20-åring hade jag avfärdat det äktenskapet som höjden av hyckleri och självbedrägeri. Som 45-åring fylls jag av ömhet och respekt. Och hoppas att jag kan hålla ihop mitt (20 år nästa nyår).

Pernilla Alm sa...

Fint sagt, "vi ville aldrig skiljas samtidigt."

Nej. Inte är det lätt. Och inte fan vet man innan man skaffar barn om det är rätt partner för barn. För ingen vet i förväg hur den här som förälder. Det vet man inte ens om sig själv. Och man kan aldrig förstå vad det betyder att aldrig få sova, att inte få tänka klart en tanke, att aldrig få prata med varandra som man gjorde förut.

Amandita. Det blir bättre. Snart är de större och det vänder. Jag lovar. Jag har idag sett mina barn tre gånger. Frukost, när jag tvingade dem att dammsuga varsitt rum och till lunch. I övrigt är de inte intresserade, upptagna och iväg på äventyr i sina rum, hos grannen eller ute med kaninen. I love older Children!

STOR FET KRAM!!!

Johannes sa...

Been there, done that, doin' it tomorrow.

Tomorrow, tomorrow and tomorrow.

:-)

erika sa...

Ja, de växer upp, det blir lättare, man andas ut, man gör roliga saker tillsammans som alla tycker om, och sedan har de helt plötsligt ett eget liv och en film i soffan med ostkrokar och cola en fredagkväll finns inte på kartan. Jeansjacka, converse och ett "messar sen, kanske sover hos nån". Man sitter inne i sin 17-åriga dotters tomma rum och gråter en skvätt för att det känns som om allt är över. Så en söndagmorgon, steker hon pannkakor till oss, är glad och pratsam och man anar att bara lite lite längre fram finns möjligheten till en ny sorts samvaro. Förhoppningsvis.