fredag 14 juni 2013

"Hur går det med allt?"

Den frågan har jag fått en del, och svaret är väl att ... jo, ja, helt okej faktiskt.
Jag är inte alls lika nära väggen som jag var.

Jag sover inte 16 timmar om dygnet längre (även om lejonmammor i allmänhet ofta gör det), vårvinterns långdragna småsjukor är över och vi hänger faktiskt med vänner emellanåt.

Jag har tackat nej till jobbsaker, ställt in uppdrag. Det är egentligen inte 'jag' och inte ekonomiskt försvarbart, men å andra sidan är det falsk ekonomi att arbeta för mycket.

Våra klädlådor är inte uppackade än. Det är OK. Jag övar på acceptans av alla jävla högar.  Huset i stort är jättefint, täppan liksaså, men vi har inga pengar på banken. Det är också OK. Jag och E har inte bråkat på länge, länge, bara om att jag är så himla trött på mornarna. Jag har fått kemisk hjälp mot PMS och hormonöverkänslighet och kan så här ett antal månader efter påbörjad behandling säga att det är fanimig som att ha fått själva livet tillbaka. Jag orkar läsa och kolla på film igen.
Vi firar fortfarande allt, för livet är för kort för att inte.

Ett stort skriv- och ritprojekt är avslutat (Månskuggas mysterier del 1), och tre noveller (som kommer ut i olika former senare i år och som jag är rent ut sagt skitstolt över), och just nu sitter jag och slutredigerar nya vuxenromanen och det känns bortskämt att säga så, men det är vidrigt, vidrigt segt. Nu går det på ren järnvilja. Men mitt i det trista, när jag behöver skriva om en mening här och där, kan det faktiskt glimta till av skrivarglädje ibland.

I sommar ska jag inte göra många knop hade jag tänkt. I höst börjar lilla F "riktiga skolan" och vi drar ner på hans (äckligt dyra) barnomsorg, han ska hänga mer med mig eftersom hans skoldagar blir tuffare. Det betyder att jag inte kommer att jobba 100% längre. Jag älskar att hänga med honom nu när han är lite större, och det verkar ömsesidigt. Så var det inte när han var mindre, om jag uttrycker mig diplomatiskt. Jag fyller 40 i augusti och vi ska åka på minisemester i Cornwall så att barnen får se både pool och hav för första gången.

Jag vill träffa dig på Bokmässan. Jag vill packa upp mina klädlådor och garderobshoppa bland mina egna fina klänningar. Jag har hittat en adoptionssajt för övergivna katter (flera vänner har adopterat och det verkar faktiskt väldigt bra!) och siktat in mig på en liten svartvit miss-bildad sak (höhö - see what I did there?).
Men E säger att det blir djävlarimig ingen katt, och ingen hund, och jag säger att om det är den värsta 40-års-krisgrej jag kommer att ha så ska han vara ytterst nöjd. 

14 kommentarer:

Monica O Kolkman sa...

FINNS det kemisk hjälp mot PMS?? Det vill jag också ha, PMSen förpestar mitt liv totalt och knäcker mig snart...

Musimus sa...

Grattis, grattis till allt det anförda! :)


+ Glad Midsommar!


Ps. Du får göra som men ungar...? Ge honom två alternativ.
"I 40-års-krisgrej-grej vill jag a) få en sprillans ny Ferrari med tillhörande toyboy färdiginstallerad i passagerarsätet, eller b) adoptera en katt.
...and Bob's your uncle... liksom.

Dr Adrenalin sa...

Monica, visst finns kemisk hjälp mot PMS. Jag äter sedan i november ett SSRI-preparat som heter Fluoxetin, låg dos 10 mg, 10 dagar i månaden. Jag blir inte avtrubbad, slipper bara ångest och självmordstankar. Prata med en bra gynekolog.

Amanda sa...

Monica, som en vän sa:
"Citolapram, bejby, Citalopram."

10mg "vid behov".
Du kommer aldrig att ångra dig, bara ångra att du inte gjorde't tidigare.

Amanda sa...

Musimus, tack!

Anonym sa...

Citalopram mot PMS? Vid behov? Kan man ta det exempelvis 10-14 dagar i månaden eller hur funkar det? Tack för att du delar med dig.

Hanna sa...

Jag äääälskar Citalopram för pms! Går även att kombinera med en låg dos Stesolid om det är en galet jobbig omgång. Till Anonym: Man tar vid ägglossning och fram till mens. Om man tar det varje dag så blir inte effekten densamma, utan mer som en vanlig antidepressiv och det är inte det hjärnan vill ha den till. Så: Endast vid pms. Men gudars vad livet blir mycket lättare för alla inblandade ...

Amanda sa...

Anonym, vad Hanna sa. Men det är lite individuellt, man testar sig fram i samråd med bra husläkare eller kvinnoläkare. Försumbara biverkningar.

Livet just nu sa...

Herregud, tänk vad det finns! Önskar att det funnits när jag var i den fasen. Nu slipper jag alltihop ;-)

Jag tycker väldigt mycket om ditt sätt att skriva och blogga om dina mänskliga sidor. Det är tilltalande. Och får oss andra att känna att vi är vanliga, normala människor.

:-)

Amanda sa...

Tack för fina ord.

Anonym sa...

Ja...väldigt tilltalande. Äkta, sprött och starkt på samma gång, osentimentalt med en värme... Äsch. Hittar väl inte ord som nog motsvarar fast det är ju det som är DIN stryka, du målar med orden.

J

Monica O Kolkman sa...

Har noterat allt, men kommer nog aldrig att gå till doktorn. Så fort någon nämner att de blir av med ångest och självmordsdrömmar så tänker jag att SÅ dåligt mår jag inte... Det är säkert inget för mig.
Och vissa månader kan jag hålla allt i schack. Måste bara undvika stress.
Andra månader är jag en djävulsk bitch och vill helst resa bort ensam en vecka, för jag är så extremt otrevlig att umgås med.

Eva sa...

Underbart att höra att du verkar landa, att väggen inte är i din omedelbara krockzon längre!

Vad gällande katt så tycker jag det låter som ni har det perfekta hemmet för en katt eftersom ni är hemma mycket och du dessutom arbetar hemifrån.
Dessutom får ni ännu fler anledningar att fira... Dagen då katten kom till er, Kattens födelsedag mm

Vet du när din nya vuxenbok släpps på ett ungefär?

Amanda sa...

Eva, mitten/slutat av augusti tror jag - man kan bevaka på nätbokhandeln.