söndag 2 juni 2013

Vi har dansat och dansat

i våra gräsligt fula helröda dräkter. Viftat med sidenband, en samling sinnesrubbade teletubbies och deras ungar, och jag solkade nästan min byxa när fyraåringen upprepade gånger var på väg att skutta rakt ut från Oxfords gamla fästning, numera en fornlämningskulle. Mina bröst är större än någonsin, skvalpar omkring som två griskultingar i den för lilla d-kupan och ingen ser mig i ögonen utom en ung kille som jobbar i handelsträdgården där jag inte köper något, mascaran rinner i solen och folk ler och syrenerna luktar så overkligt gott.
Danstruppen efter oss samverkar med en kör och det är så vackert, så finstämt med rullstolsburen dansare, gammal dansare, autistisk dansare, alla slags dansare, och i en paus i sången sliter Felix sig och springer ut mitt ibland dem på borggården och får en jätteapplåd och jag skäms ihjäl men älskar samtidigt ihjäl honom och dansläraren blir irriterad och det kan jag också förstå.
Jag läser igen, bra böcker, med fullt fokus, och det ger mig näring. Smygröker i täppan och fimpar vårdslöst i mörkret och E blir arg och slänger de stinkande fimparna demonstrativt rakt på min dator. Sedan lagar han riktig mat två dagar i rad, det är det godaste jag ätit, han tar med Greta till kinesbutiken och det är Barnens Dag i Kina och hon kommer hem med fickorna fulla av klubbor för de älskar, älskar att hon ser så kinesisk ut.
Felix får en present för att han dansat så bra och han får välja vad han vill och han vill ha en riktig armbandsklocka. Efter mycket stress och spring hittar vi en svart klocka med gummiarmband för £10 på damavdelningen på Next. Pojken älskar den. E tycker att klockan är dålig för den har inga siffror och då, just då, tänker jag att det vore enklare, allt vore enklare om han inte fanns med i bilden.
Mina perspektiv försvinner när det är stark sol och varmt, det är inget nytt, men jag gråter sällan numera.
Sedan låter jag honom stanna uppe länge, fyraåringen alltså, och han säger du är så söt mamma, så söt. Vi tittar på Disneys Tarzan och han ser en skrivmaskin i filmen och frågar mig vad det är för något.
Strax innan läggning rymmer jag en kort stund, när barnen är som allra gnälligast, då rymmer jag och går en snabb promenad till kvartersbutiken. Jag vill köpa någon god choklad till E (och mer cigaretter) men det finns förstås ingen god choklad så det blir en Twix, och andra människor är solbrända och köper immiga flaskor vitt vin och det finns nästan ingenting kvar på hyllorna.

12 kommentarer:

Colombialiv sa...

Kram!

30-nånting sa...

Åh vad du är bra Amanda!

erika sa...

Ett liv. Stark igenkänning men du beskriver det vackrare än jag någonsin skulle kunna. Kram

Anonym sa...

Ojojoj jänta, vad du kan skriva! Mera sånt här! Kram ulrikarolfsdotter.blogspot.se

Tante Jul sa...

Det er en befrielse med mennesker som tør å si det. Si ting som at det hadde vært enklere om ikke mannen var med i bildet, eller at det faktisk er vanskelig å leve sammen. Det er ting som de fleste av oss sensurerer ut av kommunikasjonen som vi sender ut, og jeg er ikke sikker på hvor sunt det er, hverken for oss selv eller dem som leser. Så takk for at du deler.

Anonym sa...

Du skriver och det berör.

Ses.

Jessica

Christin sa...

Se, nu kommer orden :) vackert och starkt, Amanda. Men när jag läser texten tycker jag du skriver att du är gravid? Jag misstolkar kanske

Kram från Österrike!

Amanda sa...

Tack för fina ord.
Inte gravid, stora tuttar ändå bara.

Christin sa...

Aha. I see :)

Anonym sa...

Fint skrivet.
jag tenker på deg när jag siter i dörschen. TUTT

Musimus M sa...

Tummar och tår upp i 'gilla'läge! Härlig stream of consciousness. Riktigt, riktigt härlig. Made my day.

Och den där lillgrabben din alltså… One of a kind! Tänk att du har en sådan finkänslig, insiktsfull liten person som ger så mycket kärlek till mor sin =) Sicken guldgosse! Och den kommentaren kommer från en som vanligtvis inte tåååååål dagens öngar. Något måste du ha gjort rätt där (and whatever it is - keep doing it)!

Book Panda sa...

Vilken fin mini-novell! En hel sån här bok tack?! My life in Oxford ... ;D Bel