måndag 1 juli 2013

En skolavslutning jag minns.

Fjolårsbild från researchresa till godset som inspirerade Snögloben.

Jag valde en jätterolig tvåårig praktisk gymnasieutbildning och fick genast jobb efter studenten.

Jobbade i ungefär fem år som dekoratör och säljare och blev urless på det. Sa upp mig och började KomVux på en liten ort på västgötaslätten, för att få högskolebehörighet. Siktet var inställt på att bli gymnasielärare så småningom - rekordeligt och bra, tänkte jag då.

Hur som helst. KomVux var bra för mig. Det satte igång en massa processer, många av dem jobbiga, men mina klasskamrater var sköna. Vi kände oss ganska ofta idiotförklarade. Vi hade en kort, dämpad och alldaglig skolavslutning på detta KomVux, i matsalen. Rektorn, eller om det var vår klassföreståndare, sa med andäktig ton:
"Och nu har XX, en av avgångseleverna i tredje ring, en present till er."

Och så går en fisförnäm tonårstjej upp och ställer sig framför oss och falsk-wailar sig igenom sången 'Älska mig'.
Jaha. Fin present, verkligen.
Visste inte om jag skulle skratta eller gråta, bara 'vad faan var det där?'

Och efteråt tog jag bussen hem till min etta som låg i en ännu mindre ort eftersom det var den enda bostad jag hade råd med, och försökte dricka lite whisky, men det var för äckligt, och på natten lyssnade jag på a-lagaren i lägenheten bredvid som gormade som vanligt, och jag hamrade med min lilla hammare i väggen för att få honom att hålla käft. Och den sommaren åkte jag nattåg till Åre för att jobba på ett läger för fysiskt och psykiskt funktionshindrade ungdomar, och sedan gick jag några år på högskolan i Skövde, och sedan flyttade jag till England och då fick jag luft.


6 kommentarer:

Musimus sa...

Haha,härligt skrivet :) Hög igenkänningsfaktor! Exakt, ordagrant vad jag tänkte som stirrig gröngöling första dagen på en fisförnäm jur.utbildn. på en av våra fiiisförnämaste universitet. På vår introduktionsföreläsning började plötsligt clubmusiken pumpa och en knipkäck, yppig tjej från termin 6 hoppar upp på scen och påbörjar vad som blott kan beskrivas som… akrobatisk striptease? Med hjälp av några (var de barbröstade?) manliga medstudenter. Efter en del åmande och ålande i diverse viga, suggestiva positioner över bord, stolar, scengolv och… ja… alla mer eller mindre fasta armaturer i aulan, med möjlig undantag för dekanus (men mitt minne är lite suddigt, han kanske också blev förgripen på och gnuggad mot?), så kunde man dra slutsatsen att juridikstudier var framtidens val om man ville bli… eh… ja… om man ville bli…?

Killen bredvid mig var väldigt röd och småglansig i ansiktet (eller så var det kanske bara hårgeggan som börjat rinna?). Han höll anteckningsblocket i ett krampaktigt grepp i knät och svalde väldigt tungt flera gånger. Stackars liten.

Amanda sa...

ja herregud

cyndi sa...

Jaa. Den där perioden i ens liv när man letar. Och försöker hitta rätt. Och kippar efter andan ibland.
Luften finns ju nånstans.
Bortom alla konstiga ställen man måste bo på och jobba på.
Det tog lång tid för mig att hitta den.
Det känns som att jag lyssnade på många falskwailanden på vägen.

Nu andas vi in luften vi har.
Och jobbar på ;-)

Eva sa...

Vilken TUR att du flyttade till England!

Anonym sa...

Ja vilken TUUUUUUUUUUR att du flyttade till England!
PÖSS!
TUTT

Anonym sa...

Ja vilken TUUUUUUUUUUR att du flyttade till England!
PÖSS!
TUTT