måndag 16 september 2013

Avslutningen, barn 2.

Alltså, jag får ont i magen av att skriva de här inläggen, på riktigt. Skönt att det snart är klart.

Okej, jag märkte ingenting av mina komplikationer där på operationsbordet, mer än att det tog längre tid att fixa ihop mig.
När den första spända tystnaden släppt och läkaren slappnade av en aning berättade hen lite kort vad som hänt: Precis när de skulle försöka börja ta ut Greta så krängde hon till, och min livmoder sprack.
Så det blev en hel del extra inre tråcklande, och dränageslang och skit.
(Hela förklaringen skulle jag få två dagar senare.)

Men nu kunde E åka och hämta lilla F, och jag och lilla G rullades in på uppvaket.
Och där blev vi kvar ett dygn, för jag kunde inte kissa som jag skulle.
Sedan blev det ytterligare två dagar uppe på avdelningen, i eget rum som jag betalade för, men tyvärr inte med egen toa eller dusch. Jag hade gärna åkt hem tidigare, men Lilla Gs gulsot var precis på gränsen, och dessutom vägde hon bara 1,5 kg.

När förlossningsläkaren kom och besökte mig på rummet blev jag glatt överraskad. Sedan fattade jag att hen var lite skärrad, och ville förklara mer ingående vad som hade hänt. Det var väldigt bra. Vi gjorde liksom en rekonstruktion i min säng, där hen visade och jag stod brevid, så att jag skulle fatta riktningarna och så. Ritade också en kropp (min) i genomskärning, very pedagogiskt.

Hen: "Grejen var den, att jag har aldrig tidiagre sett en livmoder som var så manglad som din. Om du ursäktar en liknelse, så hade jag förväntat mig att se lövbiff, men den var som blött silkespapper."
Jag: "Inte konstigt att den sprack, alltså?"
Hen: "Nej. Och ett helvete för mig att försöka sy ihop, men jag är nöjd. Men du måste ju ha haft helt djävulska värkar i flera månader för att livmodern skulle bli sådan, hur har du stått ut?"
Jag: "Vet inte. Trodde att det var normalt."
Hen: "Okej, bara så att vi är överens: Du kan bli gravid igen. Men det ska du inte bli, okej? Det vore farligt."
Jag: "Nej tack. Och du, förresten? Himla tur att du sa okej till mitt snitt till slut va? Tänk om du sagt nej."
Hen: "Du, det vågar jag inte ens tänka på.

16 kommentarer:

e sa...

O herre! Tack för att du skrev. (Har knappt kunnat jobba i dag för att jag bara ville följa berättelsen och vet hur det gick.) Jag har själv en jobbig förlossning bakom mig(total sfinkterruptur med bestående men). Det är visserligen 17 år sedan men jag tycker att jag började komma över det på riktigt först för bara några år sedan. Absolut inte när jag fick lillebror (med planerat snitt) för sex år sedan. Men den fina förlossning det blev då tror jag hjälpte mig väldigt mycket. Sådana upplevelser måste verkligen bearbetas på olika sätt.

Maria Turtschaninoff sa...

Oh f**k.

cyndi sa...

Kram Amanda. Jag ska inte plåga dig med nån egen story här. Förstår att du har fullt upp att hantera din egen. Men det där med att stå på sig alltså.

30-nånting sa...

Hjälp!! Tur att du stod på dig och att du känner din egen kropp ändå.

Men väldigt intressant att läsa. Jag frossar fortfarande i förlossningsberättelser efter mina upplevelser (egenterapi?) även om jag rankar mina som positiva.

Så skönt att allt gick vägen!
Kram

Amanda sa...

Tack för terapistunden, nu måste jag snabbt lägga in nåt annat för jag står inte ut med att ha detta äckliga längst upp. ; )

Åsa Hellberg sa...

Åh, jäklars! Tack och lov för mål i mun!

Christin sa...

Men gaaaah! Läkare ska bara ... VETA sånt. Dom ska veta!

Shit, vad jag är glad att du klarade dig. Att du stannade kvar, här. Usch. Nu blir jag nästan lipig :(

Jenny sa...

Tack för att du delade med dig och vilken tur att du stod på dig. Jag har också haft tre tuffa förlossningar och det jag lärde mig efter första var just hur viktigt det är att man står på sig.

Charlotte sa...

Ja, jösses! Det kryper i skinnet på mig när jag läser dina förlossningshistorier. Antagligen för att även min historia får det att krypa i skinnet på mig. Jag inväntade också nästa arbetspass när jag låg där på i sängen. Det gäller VERKLIGEN att kunna stå på sig. Och hur många kan det i en sån sits...?

Jag blev också en aning lipig. Det är trevligt att du finns Amanda!

Andra intryck sa...

Väldigt starka berättelser, tack och lov att du stod på dig!

Amanda sa...

Ja, ni. Den här moderna flummyten har mycket att stå till svars för känner jag. Myten om att födsel oftare än inte är något HÄFTIGT och HÄRLIGT, och säger man emot det så försöker man bara SKRÄMMA andra ... nää, goddag yxskaft.
Man vet bara tre saker om förlossningar:
1) Det är ingen tebjudning.
2) Det blir aldrig som man tänkt sig.
3) Det går (numera) oftast bra till slut.

Tante Jul sa...

Oj, nå sitter jeg her og grøsser. Jeg skjønner godt at du trengte en stund før du fortalte dette. Og jeg er veldig glad for at det gikk bra!

Janina Kastevik sa...

Spontan reaktion på detta:

1. Men jeflar. Vilken story. Stackars dig och Emmet, men så fantastiskt att allt ändå gick bra.

2. Om man är "Sveriges skräckdrottning" borde det inte vara typ förbjudet att skriva förlossningsberättelser då?

Mvh vettskrämd omföderska i vecka 35 som aldrig kommer att glömma det där med silkespappret/lövbiffen

Amanda sa...

Inget stackars oss! Allt gick bra, vi orkade ta fajten, och hade flyt som valde "rätt fajt". Instinkt, nä jag vet inte, men de där satans förvärkarna var INTE normala, så mycket visste jag. Och hellre ett dedikerat team än någon sorts panikinisats, alla gånger.

Lövbiff vs silkespapper, visst är det oförglömligt.

Gnestakänslan sa...

Jag. Dör. På riktit.

Lilla lilla gumman - oklart om jag menar dig eller G. Vill typ profylaxandas när jag läser.

PUSSSSSS

Amanda sa...

Ja du, tack! Det vill jag också. Lilla G var prio 1, jag är tjockhudad (eller nja, men lite mer i alla fall).