måndag 16 september 2013

Fortsättning, barn 2.

Spenderade i princip hela graviditeten sittande på soffan, rädd att ramla av (snurrig).
Räknade med bävan ner timmarna tills det var sags att halka ut i slasket och brotta med mig tvååringen hem från förskolan. Hade oroande mycket starka förvärkar, alldeles för tidigt, men BVC menade att det ändå var innanför ramarna för det normala (ja tjenare).
Lyckades på något sätt ändå jobba, massor.

Vattnet gick sex veckor före utsatt datum och jag blev lite rädd. Väckte ingen, häckade på toa tills de andra vaknade. Fick köra in i ilfart till BB med stackars lilla F i baksätet, släppa av mig, och sedan mot förskolan med honom.

Plågan gick inte att jämföra med första gången. Värkarna kom med 15 sekunders mellanrum och höll på så i uppskattningsvis fem timmar. Jag kunde inte röra mig, inte prata, bara sitta blick stilla på sängkanten. Jag frös, jag var törstig, jag ville ha en pall under fötterna, men kunde inte säga något av detta. När E gick och köpte sig en dricka utan att fråga om jag ville ha något brast det nästan för mig och tårarna kom.
Till slut blev barnmorskan rädd att jag skulle få trycksår där jag satt, och dessutom gick hjärtljuden ner, så jag fick lägga mig raklång.
Sedan kom dråpslaget: Snitt skulle det dessutom inte bli tal om, bebisen var för omogen. Jag mobiliserade alla krafter och krävde att få prata med min konsulterande läkare, men hen vägrade också.
Då flög fan i mig. Min enda chans var att vänta på nästa skift, nästa läkare. Så jag rörde mig om möjligt ännu mindre.
Men att ligga på rygg funkade bara inte. Jag hade nått min smärtgräns. Bad om epidural, och fick det. Hon som la den såg ut att vara 15 år gammal, men hon var den enda som jag upplevde SÅG mig, tröstade, påminde mig om att andas lugnt.
Och så: Magi. Smärtan borta. Jag kunde prata igen, möta folks blickar. Var nästan säker på att allt stannat av, men de skrattade åt mig och visade datautskriften: Sjögång. Men det var väldigt obehagligt att inte kunna använda benen.
Snitt skulle det fortfarande inte bli tal om, i stället började barnmorskan prata om att krysta.
"Det tror jag inte alls", sa jag. "Undersök mig."
I samma veva började epiduralen släppa. Charmigt, eh, nej.
"Du hade rätt", sa BM. "Nästan helt öppen, men inte redo."
Skiftbyte. ÄNTLIGEN.
Jag krävde att få se den nya läkaren.
Hen vägrade också snitt, men jag märkte att hen var mjukare i sättet. Nu djävlar, tänkte jag.
Och började argumentera, iskallt och sakligt. För jag kunde inte förstå det ursprungliga beslutet, det var inte logiskt. Till slut sa läkaren, förtvivlat:
"Du menar alltså att du vill ta hela risken?"  
"Kära du (pappskalle), självklart vill jag ta hela risken. Det är ju det jag sagt hela tiden - eller tycker du att en så här prematur bebis ska ta risken?"
Då föll någon sorts polett ner i läkarens ögon, och BMs. I ögonvrån såg jag hur E hejade på mig. Läkaren suckade och vände sig mot E och sa.
"Herregud. Din hustru är helt otrolig. Har hon någonsin inte fått som hon vill?"
"Aldrig", sa E.
Läkaren undersökte mig, och sa
"Oj. Bebisen ligger konstigt. Jag vill ändå att du ska försöka vaginalt, men vi kommer att behöva göra ett ingrepp i en operationssal (ie skära upp din röv och lirka ut bebisen med instrument)."
"Ta in mig i operationssalen du, men här blir inget 'ingrepp'. Det blir snitt," sa jag.
"Eh, okej", sa hen.

Underbar personal. Bebisen kom ut och mådde toppen, fast pytteliten. Älskade lilla G.
E och BM tvättade och klädde henne, och jag fick gosa med lillan medan teamet grejade med mig.
"Oj, nu måste jag sticka och hämta min tvååring på förskolan", sa E och sneglade på klockan.
Ingen sa något och BM tog lilla G ifrån mig.
"Vad är det som händer?" sa E.
"Nu måste du vara tyst, för det är komplikationer med Amanda", sa läkaren.
"Kommer hon att överleva", sa E halvt på skoj.
"Tyst, sa jag", fräste läkaren.



  


1 kommentar:

cyndi sa...

Alltså Amanda.
Jag försöker jobba!

(...men jag fastnade visst här)