måndag 16 september 2013

Fortsättningen, barn 1.

Snittet gick fort, smidigt och proffsigt. Den nyfödde mådde toppen. Jag mådde toppen. Vi var världens lyckligaste.
Men avdelningen efteråt var som ett fältsjukhus i en krigszon (och ja, jag överdriver förstås jättemycket nu men det var vidrigt), så efter ett dygn bad jag om att vi skulle få åka hem, och det fick vi.
Där och då svor jag på att betala de tusenlappar eget rum hade kostat, om det nu skulle bli något mer barn.

Och det skulle det. Exakt två år senare, och inte fullt så trevligt.
(Jo själva barnet alltså, men inte omständigheterna ; )

1 kommentar:

Åsa Hellberg sa...

Du berättar väl den också? (dreggel, dreggel)