söndag 15 september 2013

Två förlossningsberättelser.

Nu, 2,5 år efteråt, nu är jag redo.
Titta bort nu, om helt ointressant.

Lilla F. 4,5 år sedan. Jag sa mycket tidigt till min barnmorska att vi önskade planerat snitt. Oj, oj som vi fick kämpa för det i många samtal. Jag bad om en speciell förlossningsläkare som konsult för det hela. Hen är välkänd expert och konsult för UNICEF när det gäller kvinnors (mammors) och nyföddas hälsa i världen. Vårt största argument var att vi upplevt förlossningsskadade barn på mycket nära håll, inom respektive familjer, och det är långt ifrån några solskenshistorier.
Mammans smärta och trasighet har ingenting med saken att göra. Vi var pålästa. Hellre ett helt team redo för alla ytterligheter. Efter tre känslostarka möten fick vi ett datum.
Vattnet gick fem veckor före detta datum.
Smärtan var närmast komisk i sin vidrighet. Ingen var beredd med spyhink (hej handfatet), ingen gav mig vatten att dricka, jag fick ingen smärtlindring och minns inte ens barnmorskans ansikte. Det fanns ingen toa i anslutning till förlossningsrumet och jag tyckte att det var lite kränkande att släpa mig ut i korridoren varannan timma, iklädd en halvöppen kjortel, för att uppsöka den toa vi alla födande mammor delade. 
"Vill du fortfarande ha snitt? I så fall, skriv på här", sa någon, efter nio timmar.
Minuten, eller timman senare var vi i en operationssal. Jag kunde inte hålla mig stilla på britsen när de förberedde mig, jag var 10 cm öppen och varje värk var som en nedstigning i helvetet. De skrubbade mig, hårt. Och skrattade.
"Du klagar inte? Nä nä, ingen som är så långt gången brukar klaga."
Narkosläkaren kom. Han var snäll och såg ut som Onkel Lester och satte någon ljuvlig drog i slangen i min hand.
"Förlåt mig frun, men jag skulle vilja förevisa min speciella bedövningsteknik på dig? Jag har sju studenter här utanför, och du är den enda som inte är så fet att man faktiskt kan se din ryggrad, är det okej?"
Jag asgarvade. Och sa ja. Rummet blev fullt.
Emmet kom in, iklädd full operationsmundering, och tog min hand. Hårt.
Banmorskan vars ansikte jag inte minns sa:
"Kolla, din man ser ut som George Cloney!"
Emmet sa halvsurt, halvskärrat: 
"Så säger du till alla."
Seden blev det mycket tyst i rummet.

Fortsättning följer.

3 kommentarer:

Åsa Hellberg sa...

I love förlossningsberättelser och ser oerhört mycket fram emot fortsättningen!
Smärtan, på britsen, innan snittet. Å vad jag känner igen den.

Fia Filur sa...

Men! Ge oss fortsättningen kvinna!! Näst efter folks antagningsbesked är förlossningshistorier det bästa jag vet.

cyndi sa...

Det är rätt klokt att skriva ner alltihopa inkl. vad som hände före och efter. OCH alla (välmenta men idiotiska)kommentarer man får efteråt ;-) Jag födde min andra son i bilen. Vilket alla tyckte var skitkul och fantastiskt. Utom jag. Det var hemskt. Men det kändes bättre när jag skrev om det. Ett par år efteråt. Det är väl distansen eller nåt. Så skriv Amanda. Det hjälper :-)