måndag 14 oktober 2013

Jag brukade tro,

och jag vet inte riktigt varför, att jag inte var så bra på att teckna eller måla djur (eller byggnader, eller fordon). Varför trodde jag det? Jag vet inte.

Characters, eller hur fan man nu ska översätta det; karaktärer; figurer; gestalter, det var och är min styrka, det trodde jag, och det tror jag i viss mån fortfarande. Gester och miner. Kanske för att professorn på illustratörskursen sa så. Kanske för att jag tycker att det är allra, allra roligast. Jag kan röras till tårar av mina egna "gubbar".
("Amanda! Nu sitter du och ritar gubbar igen!" som min ljuvliga kemilärare brukade hojta, inte helt missnöjd. Till slut fick jag ändå en 4:a i kemi, japp, så gammal är jag.)

Det är ju ofta så finurligt konstruerat att det man verkligen gillar att göra också är det man gör bäst, det som det är meningen att man ska göra, på något sätt.

Men visst fan kan jag teckna djur. Och visst älskar jag det. Man behöver bara kolla i Jag väntar under mossan för att se det. Eller här:

8 kommentarer:

cyndi sa...

Visst fan kan du det, Amanda!

Och jag brukade tro att det inte fanns nåt värde alls i att jag kunde teckna djur, människor, byggnader.

Det var ju SÅ mycket viktigare och riktigare med fyra i kemi.
Det där ritandet var ju inget riktigt. Som man kunde bli nåt av liksom.

Och nu sitter jag här, vid 46 års ålder, och försöker ändå.

Kemi pysslar jag för övrigt inte alls med ;-)

Maria Turtschaninoff sa...

Men OJ! Vad du kan ja!

(ÄLSKAR att du också kan säga det. ÄLSKAR.)

Anonym sa...

OJ vad fint! ;D

Johanne sa...

Absolut. Helskön uggla. Och nu vill jag se en fladdermus eller två. Om jag får önska något.

Anonym sa...

Älskar din fina uggla!
xo Bel

Jenny sa...

Jättefin

Amanda sa...

Danke.

Anonym sa...

Klaart du kan. Och jag verkligen älskar illosarna i Under mossan...

J