onsdag 23 oktober 2013

Kalla fötter.






















En brudklänning jag tycker om, av Ida Sjöstedt.

Jag läser om och fascineras av mannen som fejkade ett bombhot mot lokalen där han skulle vigas - för att slippa gifta sig.

Jag har två kalla-fötter-historier, det hände bekanta.

1)  Den blivande mannen "glömde" en lista på köksbordet (inbjudningskorten hade gått ut, lokalen var bokad). På sin lista hade han plitat ner, i punktform, för- och nackdelarna med sin blivande fru. Hon lämnade honom när hon hittade listan, och hittade sedan ny och bättre kärlek. Det har han inte gjort, 10 år senare. Extremt passiv-aggresiv och feg person. Hans ex = ljuvlig.

2) Den blivande mannen (som jag tyckte om, men vi känner inte varandra längre) hade fått i uppdrag att posta alla inbjudningskort, men något inom honom sa NEJ så han körde omkring med dem i bagageluckan i några veckor.
Paret bråkade mycket.
Han brukade tänka:
Om vi bara får en bra helg ihop, en bra helg, då postar jag dem på måndagen.
Och det fick de.
Och han postade dem.
Och sedan rök de ihop utav bara helvete.
Och han kontaktade i panik postkontoret för att försöka dra tillbaka inbjudningarna, och visst, det såg ut att ordna sig.
Men postkontoret behövde tydligen/självklart även den andra avsändarens tillstånd, och kontaktade den blivande bruden utan att den blivande mannen visste om det.
Och allt uppdagades.
Och de gjorde slut.
 




4 kommentarer:

Johannes sa...

Jag har sockar av merino-ull och följaktligen varma fötter :-)!

Amanda sa...

hö hö

lilla S sa...

Haha, verkar ha varit lika bra i båda fallen att det blev som det blev?

Amanda sa...

Japp, lika bra.