tisdag 19 november 2013

Dagens ytligt x 2.





















Så glad, så glad att jag skaffade den perfekta julklänningen i fjol (begangnad, från etsy, se ovan).



Och nu lite allvar, om än fragmentariskt.

Det fanns en poster på Domus när jag var liten. Eller det fanns många, i vita ramar som man kunde stå och bläddra mellan. Den jag tänker på föreställde en liten apflicka i klänning och med rosett i håret. Det fanns en text på planschen också:
"Det gör ingenting om man är lite dum, säger mamma, bara man är söt."
Den gick rakt in i mig. Den var politisk.

Min kära mamma har berättat, lite skamfullt, att när hon skulle få mig för 40 år sedan hade hon inte en tanke på att barnet skulle kunna vara sjukt.
"Däremot snuddade jag vid tanken på att det skulle vara jobbigt om barnet var väldigt fult, speciellt om det var en flicka."
Modigt erkännande, och intressant.

Efter varje skolpjäs och varje luciatåg har jag fått höra från närstående att jag var sötast. Inte bäst, inte finaste sångrösten, inte bästa skådespelarprestationen eller skickligaste dansen. Sötast.

Min svärmor kan aldrig berätta något om en annan kvinna utan att också, på någon nivå, recensera hennes utseende.

Att alla män omkring mig, från nära och kära till random a-lagare på stan konstant, högt och oinbjudet recenserade mitt och andra kvinnors utseenden var vardagsmat.

Härom året var jag på en stor litteraturfest, och en av de tyngsta inom en stor organisation hälsade välkomna vid porten.
När hon såg mig vände hon sig till en kollega och sa:
"Men titta, hon är rätt tjusig, Amanda!"  

Inte ironiskt, inte övertänkt, utan helt spontant. Och just i den stunden blev jag ... smickrad.

Vad gör man med detta? Vad betyder det? Jämfört med mina vänner tycker jag att jag är markant bekväm med mitt yttre, och framför allt ointresserad av att älta det, och andras.

Hur tänker du, och känner, och vad är dina erfarenheter?







17 kommentarer:

Hanna Lans sa...

Min syster fick den där postern av en kompis någon gång under tonåren. Jag förstod den aldrig eftersom jag inte tyckte att djur var dumma och dessutom alltid var fina. Det var först som vuxen som jag förstod hur illa det var och vad budskapet var. Själv är jag uppvuxen i en familj där utseende inte premierades. Det var ett medvetet val av mina föräldrar som matade oss med Kåldolmar och Kalsipper, Sessorna på Haga och annat Nationalteatriskt. Jag reflekterade aldrig över om jag såg bättre eller sämre ut än andra, om jag var tjockare, smalare etc. Jag ville vara bekväm, det var det viktigaste. Å andra sidan måste jag i ärlighetens namn säga att mina gener inte varit elaka mot mig. Kanske hade jag inte alls upplevt min uppväxt som så avslappnad om jag haft ett udda utseende. Vem vet?

Min son är riktigt söt. Faktiskt som socker, så söt att man får ont i tänderna. När ajg utbildade mig till förskollärare (japp, jag har två utbildningar) reflekterade vi över hur vi använda olika ord till de olika barnen, och ordet "söt" var ett man i princip aldrig använde om killar. Där har jag gjort en markering för mig själv och ofta sagt till min son att han är just söt. Men varför kommenterar jag öht hans utseende? Ingen aning faktiskt.

Kanske ligger det djupt inrotat i vårt biologiska väsen att det som upplevs som fint ger friska avkommor?

malinthewriter sa...

Superfin klänning :)

Åsa Hellberg sa...

Har aldrig fått höra att jag var söt, man sa inte sånt till flickor i Bohuslän då.

Amanda sa...

Jo. Det som upplevs som fint i ett samhälle är kanske ofta det som signalerar ideal som är svåra att uppnå just där och då. Ie 'fint' att vara välgödd när de flesta måste svälta, alt. 'fint' att vara mager och senig/musklig när de flesta äter för mycket + mest sitter stilla.
Platt mage + stora bröst = svår kombo att uppnå. Eller mogen man med massa hår och noll mage.
Osv, etc.

Lo sa...

Jag gjorde två reflektioner för någon månad sedan:
Att när jag (inte så snyggt av mig, men jag var trött och arg) sa till min dotter (12) att hon inte kunde tillbringa hela dagarna framför tv/ipad eftersom man blir tråkig dum och ful av det var det just "ful" hon reagerade på och tyckte var taskigt. Tråkig och dum var uppenbarligen inte lika viktigt...
Att i "Bonde söker fru", när en bonde sa till en av sina kandidater att hon var trevlig, en bra människa och söt var det förstås "söt" som fick henne att skina upp.
Så jo, du har så rätt...

Louise sa...

Jag bor i stora landet Västerut och jaghar en dotter som är så vacker att jag faktiskt är rädd varje dag. Jag är rädd att hon kommer råka illa ut fysiskt för att min vackraste väninna gjorde det när jag var tonåring -- till saken hörde att hon gick på Waldorf skola, hade super dyslexi men den diagnoses fick hon icke förrän hon tog en kurs i Oxford långt efter gymnasiet. Så hon fick höra och hon kände själv att hon var dum i huvudet och att hennes enda värdefulla egenskap var hennes utseende. Du kan tänka dig hur det blev… Inte bra. Själv var jag musen som stod bredvid och hade stor hjärna och själv tyckte jag att jag inte såg bra ut för jag jämförde mig med henne och med min bror som ser mkt mkt bra ut. I vilket fall: nu spökar allt det där och jag är rädd. Det andra jag tänker på är att hon kommer bli ytlig för att hon får höra hela tiden att hon ser så bra ut … men genom åren (hon är mitt mellan barn, 7 år) så märker jag att det verkar som om alla vuxna anmärker på alla flickors utseende, oavsett hur de ser ut. I am not making sense but my fear isn't so much 'ny more about her being superficial. She is a "Mighty Girl" (check out that website for good tips … you have a daughter, it is great) and she has two very beautiful brothers too. I worked on Wall Street and had 200 people working for me from a very early age and I didn't notice any of this…. I think my parents raised me in that Gothenburgian no BS kind of way. Only once, when I went to Japan, did someone bring it up to my face: how can you be such a high level manager when you are firstly a woman, secondly so young (this from a lower level man of 40, I was 28 at the time). Growing up with two brothers I never cleaned the house or did any of that stuff. My brothers cooked, cleaned etc and I chopped the wood and mowed the lawn. I think my mother was so afraid of being falling into a cliche role of a woman that she went the other way. Now I am incapable of running a household. And I found a man who is more than capable. This text is very much all over the place but I must say that my biggest fear as a Mother of a beautiful girl (I may have felt that same if she didn't look so good but I don't have one so I don't know) is that she will physically be taken advantage of. So I work HARD on making sure that she knows what is what. And I am actually this week-end going to have the birds and the bees talk. It has been too soon earlier.

Kära Syster sa...

Jag tänker skitmycket på det där, men kommer ingen vart i resonemanget. Jag tycker att jag blivit bedömd både på utseende och prestation från tidig ålder, men när jag ska göra någonting som känns svårt eller farligt så tänker jag allt som oftast att "om jag vore en man skulle jag bara göra, utan att tänka". Och så bara gör jag. Det betyder ju något.

Men visst. Eftersom jag jobbar i järnaffär ibland får jag då och då överdos av människor som blir alldeles förbluffade över att jag, en hyfsat snygg kvinna, kan plocka fram rätt packning till deras läckande vattenkran. Mest äldre personer.

/Anna

Christin sa...

Jag var snubblande nära att heja på Nanna Johansson i hennes inlägg om män som är ointresserade av kvinnor, vad gäller litteratur och så vidare, och att säga, rakt och ärligt, att hon är väldigt vacker. För det tycker jag verkligen. Hennes yttre, men även hennes inre som liksom lyser igenom de där ögonen. Och sen tänkte jag: vad faen har det med saken att göra??

Så, det här med utseende, jättesvårt ämne. Man tänker att man inte vill lägga en värdering i det, men det är ju klart som tusan att man gör. En ytligt attraktiv människa med mycket viktigt och bra att säga, tycker jag får en magnetisk dragningskraft. Jämfört med om människan skulle vara ful.
Så.
Sen har jag varit medelmåtta vad gäller utseende. Varken retad eller tittad efter så värst mycket alls.

Christin sa...

Länk till Nannas inlägg: http://www.politism.se/nanna-johansson/man-som-ar-ointresserade-av-kvinnor/

My sa...

Jag tänker också på skillnaden mellan pojkar och flickor och hur flickor blir belönade för att vara söta. Den här kolumnen är himla bra (även om den har några år på nacken): http://www.huffingtonpost.com/lisa-bloom/how-to-talk-to-little-gir_b_882510.html

Den fick mig att läsa hennes bok Think, riktade till kvinnor i USA, men jag tycker relevant för oss andra också. För så många är det viktigare hur vi ser ut än hur än vad vi tänker. Och det är lätt att dras med och värdera yta mer än innehåll.

Annika sa...

På jobbet är jag ibland tvungen att bära signalkläder, illgult och metervis med reflexband. Detta kommenteras friskt, jag upplever att vissa män blir rent provocerade av att jag inte försöker vara snygg de dagarna, utan mer praktisk. Att arbetsmiljölagar även gäller kvinnor är tydligen chokerande. Det som ändå är märkligast (eller kanske inte?) är att jag, iförd gulkläder, bemöts på ett HELT annat sätt än vad jag gör på en "snyggdag" på kontoret. Helt plötsligt är det som om jag har en hel hjärna, jag ifrågasätts inte på samma sätt. Skönt att bemötas som om jag faktiskt passar in i den något manliga yrkesrollen. Och lite tragiskt att det ska behövas asfula kläder i neon för att det ska vara så. Appropp att man inte behöver en hjärna om man är söt. Men tillskrivs en om man är "ful".

SPRAKFÅLEN sa...

Jag har ju en son med autism och som sådan kan man ju vara rätt JOBBIG...
men så är han ju alldeles förtjusande SÖT (helt objektivt alltså! : ) och det är jag övertygad om har hjälpt honom väldigt mycket. Vem gillar en jobbig unge som dessutom är FUL?
Men den är konstig egentligen, människans faiblesse för skönhet.
Ingenting säger ju att snygga människor är mer värdefulla för artens fortlevnad, och DET borde ju vara det viktigaste för människan: uppfinningsrikedom, klokhet, omhändertagande etc. Människan är helt enkelt en konstig varelse.

Sandra Gustafsson sa...

Det svåraste jag vet är när någon säger att jag är snygg, söt eller vacker.
Vad ska jag säga ? "Tack"?
För vad?
Det ger mig absolut ingen boost, jag blir inte smickrad, bara obekväm för jag får alltså "beröm" och uppskattning för något som jag råkar vara, inte för något jag gjort själv, presterat - förstår du vad jag menar?

Amanda sa...

Mycket intressant, tack.

Musimus sa...


Det är lite hönan eller ägget, sådant här. Troligen har utseendet omedvetet redan varit väldigt vidkommande för oss alla eftersom det har påverkat vår utveckling sedan spädbarnstiden. Forskning visar ju på att "söta" eller "vackra" barn får mer positiv feedback, ansiktsuttryck, tonläge och uppmärksamhet än deras "fula" kamrater (n.b. nu talar vi inte om att de får utseenderelaterade kommentarer, utan positiv feedback). Dessa barns växande hjärnor utvecklar en rad andra kanaler jfr med de som inte får samma typ och mängd av uppmärksamhet. Sedan spelar ju också arv & miljö in på resten av utvecklingen, det tror jag starkt på! But there you have it.

As for the rest... Finner det rätt obekvämt att höra malplacerade (t.ex. i jobbsammanhang) kommentarer om ens yttre - speciellt om man är mest stolt över det man har i huvudet, inte skalet utanpå. Numera tar jag till något i stil med 'how nice-/sweet of you' som svar. *meoow* ;) Undviker helst att, som Sandra påtalade, 'tacka' för något man inte riktigt har gjort något för. "Tack så hemskt mycket, åååh vad glad jag blir att du tycker att jag ser bra ut!!! Min lycka är gjord!" >.< Bah humbug!

Indirekt negerar det alla dina prestationer när folk blir mer imponerade över ditt yttre som kvinna, än över dina kunskaper/det du har uppnått. Det är som att det är en självklarhet att en mans attraktivitet mäts i det som samhället i vilket han lever i håller högst = status/pengar/maktposition... Har han dessa, öh, attribut så är han liksom snygg och habegärlig per automatik. A Big Kahuna. Men kvinnor, det täcka könet, har ju hittills aldrig haft samma sociala frihet eller tillgång till maktpositioner i samhället i den utsträckning som det styrande überkönet har haft. Så vår attraktivitet mäts fortfarande i utseende och säljbarhet, snarare än [intellektuell]prestation/social status. Det är så ingrott att utseendeutvärderingen går på autopilot hos majoriteten.

Nu som vuxen, med färdigutvecklad hjärna och skit, så kan man se på det utifrån och anse utseendefixeringen ohälsosam/ogynnsam, ovidkommande och rent av löjlig i ett 'modernt & civiliserat' samhälle där prestation och utveckling for the greater good, surely, torde vara de mer nobla målen att sträva efter. Varför ständigt påtala utseende för barn? Varför få dem att tro att TheDoeEyedDisneyPrincessShitBubbleWithKnightInShiningArmourOnTop är ett berömvärt ideal?

Nej, heder åt de föräldrar som lyckas fostra fina ungar utan att lägga tonvikt på utseende som något beröm- eller beundransvärt! You're doing our society a favour. Rant over ;)

Louise sa...

https://www.youtube.com/watch?v=UFpe3Up9T_g

Helga sa...

Intressant fråga och intressanta kommentarer.

Jag var inte påfallande söt som barn, är det inte nu heller. "Söt" förknippar i alla fall jag med "liten" och jag har aldrig varit liten, vare sig nu eller då.

Min mamma hade nog samma erfarenhet, tror jag. Båda mina föräldrar har varit bra på att bekräfta annat än utseendet, så jag tycker att jag nu som vuxen har en grundtrygghet i att mitt värde inte ligger i mitt utseende, och det är jag glad för.

Jag har inga döttrar men två söner, söta som socker tycker jag förstås. Omvärlden tycker det också, särskilt om den yngre. De är adopterade från Korea och så klart spelar det exotiska in. Jag försöker faktiskt bekräfta deras utseende en del, det retar mig att små flickor får höra att de är fina när de har klänning på sig på dagis, men min fyraårige son får inte samma komplimang när han har valt sin finaste tröja med egenträtt halsband till.

Just ordet "fin" använder jag ganska mycket, hellre än söt, som bara syftar på utseendet.