onsdag 4 december 2013

Ett personligt haveri.

Jag gillar inte när jag känner mig dramatisk. Jag hatar när jag upplever att jag tycker synd om mig själv.
Jag tycker inte heller synd om mig själv, inte på riktigt. För jag har allt, verkligen _allt_.
Allt man någonsin kan önska i livet.
Det har jag.

Ändå har 2013 varit ett pissigt år.
Skammen i det, skammen.
Anledning = oklar. Kemisk?
Det är min läkares teori. Och jag har varit för stark för länge, osv, etc, bla bla bla.
Men hen är mycket bra. Det bästa rådet jag fått är att i min situation är det vanligt att man vill ha en flykt, en omedelbar förändring (kan vara allt från ett drastiskt frisyrbyte till en separation). Men sådana impulser ska man alltså inte fullfölja.

Så jag sitter stilla i båten, jävligt stilla.

Lite olika konsekvenser:
Kan inte stava längre. Oskärpt, helt enkelt.

Har blivit mindre distanslös.
Bra ändå, känner jag.

Har väldigt svårt att skriva.
Men när det väl händer är det som det alltid har varit: I princip den enda gången jag känner mig 100% levande.
Börjar acceptera att det är OK. Att jag fortfarande faktiskt kan skriva, och känna, och tänka.

Har tackat nej till jobb för första gången typ någonsin, fast jag verkligen inte har lust eller råd att tacka nej. Kan bara inte prestera som jag en gång gjorde. Kanske aldrig mer.

Beter mig lite som en trotsig tonåring här hemma. Inte på ett destruktivt ego-sätt, ännu, hoppas jag, men snubblande nära.

Trött, trött, trött.

Tacksam över det lilla, mellan varven.
Glad över det jag faktiskt gjort under en dag, i stället för att vara arg på mig själv för det jag inte gjort.
(Har t ex fortfarande inte packat upp alla flyttlådor, över ett år sedan vi flyttade.)

Frågor på detta?

19 kommentarer:

Simona sa...

Oh no, Mandis. Låter skitjobbigt.

Känner igen det där: att skrivandet är det som ger mest.

Kraaam! Puss och lite viiin.

Amanda sa...

Tack fining. 40-årskris de luxe, som sagt. (Min läkare håller med om vinet, i måttliga mängder!)

Fredrika sa...

Var rädd om dig - det finns bara en du och just nu kanske du behöver en lite längre time out.

Amanda sa...

Tack Fredrika (så snyggt namn!).

suziluz sa...

Nej, inga frågor på det, skickar bara en mental påse ostbågar och en puss på kind.

Annika Estassy Lovén sa...

En fråga: varför är det du som ska packa upp flyttlådorna?
En fråga till: måste flyttlådorna packas upp?
:)

Eva sa...

Instämmer med Annika ovan här: "Måste flyttlådorna packas upp"?

Ta hand om dig!

/nina sa...

Åh, jobbigt! Ett odefinierat SKAV. Som man inte löser rationellt. Skitjobbigt. Och det värsta är att allt som skulle få dig att må bättre kräver mer energi än vad du kan och orkar uppbåda - typ motion, promenader ute i det lilla ljus som finns, god mat som man lagar från grunden, lite terapisnack med nån sund människa...

Tänk små små små steg. Tänd ett ljus och drick en kopp kaffe. Skit i flyttlådorna. Gå en mini mini-promenad. Glo på en tvserie i soffan. Lägg kudden över huvudet ibland när världen känns för stor. Ingen prestation.

Har varit där du är och tog mig inte ur det utan antidepressiva. Då fick jag energi nog att överleva, så att jag sen kunde ta tag i att leva. Önskar dig ett lugn och en ro.

Maja Gräddnos sa...

Hördudu, högpresterande lilla damen! KRAM på dig!
Och bra att du sitter stilla i båten. Andas lugnt. Var slarvig, strunta i flyttkartongerna, gå på yoga och acceptera att även du är mänsklig
<3
/Kram Slarvfia

Hanna Lans sa...

Gudars vad jag känner igen mig i allt. Förutom det där med att våra karriärer ser olika ut. Vet inte om det är en tröst att inte vara ensam i sitt irrationella (...?) beteende och svårigheter att tampas med sig själv med? Men ändå, är det inte dessa egenheter som gör det himla skoj att leva trots allt? Fast det förstås, jag hade hellre kapat bottnarna och bara fått ha kvar normala dippar och behålla topparna. Hmm ... Knepigt. Bra att du känner dig 100% när du skriver i alla fall!

Marie sa...

Känner igen det där från precis här och nu. Att avsky att man tycker synd om sig själv utan anledning. Ett obestämt "skav" som Nina säger. Obekväm i sitt eget skinn. Som om man har ett extremt tunt "skal" som kan gå sönder när som helst, och gör det också emellanåt. Och nåt obestämt, mörkt och okänt där under. Skitjobbigt, ja. Hang in there. Det går väl förhoppningsvis över...

Anonym sa...

Flyttkartonger SKA INTE packas upp. De man inte har packat upp på en gång, alltså de där som verkligen innehåller saker man behöver jämt och ständigt, ska stå ouppackade i fem år. Det är meningen. Om man under de fem åren saknar något letar man rätt på det i flyttkartongerna, eller också skiter man i att leta eftersom det är för jobbigt/det man saknar är inte tillräckligt viktigt för att vara värt besväret. Sedan, när de fem åren har gått kan man konstatera att det som finns i alla de ouppackade flyttkartongerna är oviktigt och ointressant och då är det bara att kasta skiten.

Ouppackade flyttkartonger är helt enkelt en slags mellanlagringsstation, innehållande en slags vardagens förbrukade kärnbränsle.

Var rädd om dig! Gå ut och gå när vädret är ok, det gjorde jag och det hjälpte faktiskt. Ät ostbågar och se på film. Det är egentligen väldigt lite av allt det där man måste göra som man måste göra på riktigt.

Saga

Musimus sa...

Fick mig att tänka på kära mor min; får hujedamejsvängningar och numera när det är på G så varnar hon alltid att 'Klimatbesvären' är på intåg. Hehe, då vet man att man inte ska vara alldeles för jefvlig den da'n. Det är sådär diffust, man är inte nöjd, shit's just jobbbiiigt & people are sooo annoooyiiing o.s.v.

Det är olika vad som hjälper, men kan säga att morgonpromenader faktiskt (faktiskt) friskar upp humöret & känslorna lite. Man behöver inte vara någon hurtbulle, bara man kommer ut och luftar sig när det är ljust. Och så pyssla med sådant man diggar - typ skriva/laga mat/baka/whathaveyou. You dig? Even when you think it's all gonna turn out shitty (it'll turn out juuust fine).

If all else fails; ta en pepparkaka så blir du snäll ;)

Amanda sa...

Tack snälla ni.

Varför ska _jag_ packa upp?
Jo för att det är mina fucking kläder och prylar. Som upptar ett halvt rum.

Som jag inte har plats i skåpen för för. Iddes jag skulle jag köra bloppis, men det får nog bli Charity Shop.

Åsa Hellberg sa...

På många sätt tycker jag att 2013 kan dra något gammalt över sig. Ett skitår, helt enkelt.
2014, då du Hellberg!!

Amanda sa...

Ja för faan, Hellberg!

Nina sa...

Jag har haft ett så händelselöst år att jag börjat dricka kaffe i ren desperation.

Glad att det snart är nytt år.
Räkna ner med mig?

Anonym sa...

Oj. Jag satt inte still i båten. Och funderar nu delvis på vad i hela friden jag ställt till med... Inte dumt att prata med någon utomstående helt klart. Glad över delar av besluten men... Hur lyckas du tvinga dig att skriva när du känner att du inte vill, är det vetskapen om att det KOMMER att bli bra? Eller hur gör man?

SPRAKFÅLEN sa...

Är detta året som har sänkt flera? Jag har definitivt inte presterat nåt minnesvärt i år. Har inte orkat helt enkelt.
Och eftersom du har läkarkontakt antar jag att det inte har med sköldkörteln att göra? Adrenal fatigue är väldigt populärt i dessa dagar. Binjurarna OK? Äter du ditt D-vitamin?
Ja, det finns så mycket man kan ha brist på eller för mycket av. Och visst är det jobbigt att vara egenföretagare också.
Kan ju slita livet ur en : (