måndag 30 september 2013

E undrar lite syrligt:

"Var det någon på mässan som inte var jättehärlig?"

Svar: Nej.

Och att ett par-tre av mina böcker fick flytta hem till fina Magdalena, som jag inte alls kände, men som jag klickade med p g av har bott i och fått barn i England, det känns hedrande.

Kom just på:

I vimlet, på mässan. En trevlig besökare tar kontakt.
"Men åh, det är ju du! Du som var med på Babel, som har skrivit om André-expeditionen!"

Nej, jag är inte (supertrevliga) Bea Uusma.
Som jag förresten hade träffat i ca 4 sekunder en timma tidigare (synkronisiteten i det?).
Men som jag inte liknar ett dugg.

Inte heller är jag Ulla Skoog, eller Reese Witherspoon, eller Lulu, eller Chucky (den onda dockan). Ie mina andra typ lookalikes.
Blev dock igenkänd på flygplatsen, oerhört märklig upplevelse. Och flög hem med Caitlin Moran, fast vi sov mest.


Tacksamheten.

Ett litet bildregn, tack ni som tog och skickade foton.


Jisses vilken bokmässa. Jag trodde att det skulle vara svårt att toppa fjolårets kärleks-orkan, men jag hade fel. Så himla mycket snällhet, så många skratt, bra samtal, och så mycket inspiration.

Tack alla fantastiska läsare.
Och tack nya och gamla författar- och illustratörvänner, och blivande författare. Tack till alla snälla som tog hand om oss inne på Svenska Mässan, och inte minst de som arbetar på våra förlag. Alla samtalspartners på seminarierna, alla proffs som intervjuade, och alla som kom och lyssnade. Som kom fram och pratade i vimlet. Gav presenter, gav kärlek. Jag känner mig extremt lyckligt lottad.

Johan Theorin: "Hej Amanda, vi har inte träffats förut, men jag vill bara säga att jag tycker mycket om dina böcker."

Ja men fatta den grejen. FATTA.


 

tisdag 24 september 2013

Dagens spindelväv.






















Nu ska jag ta bloggpaus och förbereda mig inför Bokmässan, vi ses där, eller hörs efteråt!

måndag 23 september 2013

Vrålaporna. Eller, med andra ord:























Högsta vinsten, x 2.

Pissdag som blev bättre.


















Irrade omkring i flera timmar i huset med en känsla av sorg och hopplöshet över denna jävla förbannade pissvärld, all smärta, all meningslöshet.
Fick spindelväv i fejset, blev rädd för min egen fucking huva på jackan och skrek högt.

Sedan gjorde jag en skitrolig liten intervju med Amelia. Läste i böcker (fick extrem ångest av underbara, underbara Eva F Dahlgrens Fallna kvinnor, och det är en komplimang). Förberedde seminarier. Mailade några kollegor. Pratade i telefon med en kompis och det var så roligt, så välbehövligt. Fast jag får alltid ont i armvecket och blir toksvettig av att prata i telefon? Äkta original, angry loner, ja ja.

Nu kollar barnen på Inspector Gadget och jag testar örhängen. Så går en dag, osv, etc.

Förresten, hela mitt mässprogram finns här. Snart sticker jag till Göteborg och tar en bloggpaus. Det var förresten extremt glädjande att se i mässplaneraren att EN person tänker komma till min signering hos Månpocket på lördagen kl 10, monter B04:22. Jag älskar det, och jag är inte ironisk nu. Om bara en person kommer, om bara en person fattar grejen. Kvalitet över kvantitet helt enkelt.
 

söndag 22 september 2013

Dagens glosa:

indelible 

[ɪnˈdeləbl]

= oförglömlig

Ex: "Some authors have the ability to write indelible scenes."

Vet du vad bakpotatis doftar som?


















Jo, det doftar som kärlek.



Så här gör jag:
Sätt på ugnen på typ 200.

Hugg några hål med gaffel.

Micra varje potatis på fullt ös i 4 min (5 min om jättestor).

Torka bort all fukt med hushållspapper.

Salta generöst.

Baka på galler i mitten av ugnen, ca 45 min, ca 200 grader.

Ät genast med massa smör, riven ost, salt & peppar och tonfiskröra.
(Skalet är det bästa.)

fredag 20 september 2013

Låt aldrig sanningen stå i vägen

för en bra historia.

Eller: Lilla Fs lärare tar mig åt sidan:
"Jag visste inte att ni bor i en fantastisk gammal fyr vid havet, flera timmars bilresa från Oxford?!"

Jag:
"Det visste inte jag heller."

Hon:
"Vi pratade om våra hem idag, och Lilla F broderade ut något alldeles fantastiskt om 'er fyr'. De andra barnen satt som trollbundna."

Jag:
*tystnad*
(men så djävla stolt)



P.S: Den milde fadern kissade nästan på sig av skratt. Och skyllde på anlag från den ömma modern.

Slutsåld överallt.






















Utom i en tidningshandel, långt bort i tjottahejti (nä, okej, men en halvtimmas promenad bort).

Och då, över telefon, börjar världens mest snacksaliga tidningshandlare att BLÄDDRA och BERÄTTA för mig om innehållet.

"Men titta, man kan göra fladdermusvingar till sin hund, och ögonglober, och iskuber med kackerlackor, och..."

LA LA LAAAAA
håll tyst
HÅLL TYST!

Nu ska jag gå dit och köpa tidningen, i vredesmod, och spara den för evigt.

torsdag 19 september 2013

"Förvänta dig aldrig någon hjälp från en annan författare."

Så stod det, lite magsurt, i en amerikansk bok om skrivande.

Jag kunde inte känna mer annorlunda.
Det stödet, peppen och den faktiska hjälpen jag fått med viktiga saker, nej det är obetalbart.

Inte med det rena skrivandet förstås (även om det finns en och annan jag kan bolla enstaka skrivgrubbel med). Det finns nog ingen som egentligen hinner eller orkar (eller har råd!) att skrivarcoacha en kollega, eller blivande kollega, på djupet. Inte heller har man den makten att man kan få någon antagen hos ett förlag. Texten är kung.

Men när det gäller det praktiska, ekonomiska, juridiska, eller draghjälp från mer erfarna på framträdanden och signeringar, eller bara lite hederligt skvaller, ö-hum, jag menar viktig information om branschen, har jag blivit extremt positivt överraskad. Och tacksam.




Jag andades inte på 23 minuter






















när jag lyssnade på den splitternya inläsningen av min novell Blå linjer (17 kr).

Starkt jobbat Therese Akraka, och Bonnier Audio, och Mix förlag.
Wow.
Kan inte riktigt fatta att jag har skrivit den.

onsdag 18 september 2013

Så gick en dag












och det fanns inte många ord.

tisdag 17 september 2013

Skrattar högt

åt Signes publicerade(!) ordvits.

Här är lilla Fs favvo:

"What did the banana say to the doctor?"

"I don't know, what did the banana say to the doctor?"

"Doctor, doctor, I don't peel well!"

*ka-tischhh!*


Dagens dagens:

Har varit hos frissan.
Sedan gick jag hem i spöregn, det slår aldrig fel.

måndag 16 september 2013

Bästa tävlingen jag sett på länge

om du har Instagram. Tävla nuuu!

Man blir glad, man blir så himla glad.

Man har överlevt ännu en recensionsperiod. Framför allt har min familj gjort det. "Fast jag börjar vänja mig", som E sa.
Vad mamma tyckte?
"Styggelsen är fortfarande helt outstanding, men med Snögloben tycker jag faktiskt att du överträffat dig själv."
Heeelt objektiv är hon förstås. ; )

Eller:
Blygsamt skryt.

"... en gudabenådad berättare med sin egensinniga blandning mellan skräck och deckare."
DN

"Hellberg väver skickligt ihop samtid med dåtid och när upplösningen kommer sväljer jag historien med hull och hår. Hellbergs böcker är storartad underhållning. Hennes huvudperson Maja Grå är både sympatisk och komplex, intrigen både spännande och trovärdig och upplösningen överraskande men samtidigt självklar. Att böckerna dessutom utspelar sig i anrik brittisk miljö gör det hela ännu bättre. Hellberg äger förmågan att beskriva miljöer och stämningar så att man känner ångan från varma tekoppar och draget från de undermåliga engelska fönstren. Det är otäckt, men precis lagom otäckt. Här förekommer inga överdrifter, vilket är klokt. Amanda Hellberg är mycket bra på det hon gör - skriver rysliga och underhållande romaner - och jag väntar ivrigt på nästa bok om Maja Grå."
Sydsvenskan 

"En ordinär deckarintrig blir extraordinär tack vare Hellbergs lugna men ändå pådrivande sätt att berätta. Och inte minst förmågan att förvandla mys till rys och vardag till skräck, från en mening till nästa."
Betyg 4 av 5
Femina 

"Den spöklika stämningen är den verkliga behållningen. Det är dessutom riktigt välskrivet, vilket få moderna svenska deckare kan skryta med att vara."
Hallands Nyheter

"... formen fungerar utmärkt. Allt utanför Majas särskilda förmågor är helt realistiskt, och miljön kan författaren, som själv är bosatt i Oxford. Mordgåtan är intressant och berättandet är tajt, rappt och välformulerat. Jag ser gärna fler delar."
Bibliotekstjänst
 

" ... den här gången vankas vinterbröllop kryddat med ett läbbigt mord, som tvingar polisen Maja Grå att koppla ihop tidigare mord med detta, nyligen begångna. Skräck och deckare i ett."
Metro (En av veckans favoriter)

"Inledningen av fallet är så suggestiv och ryslig som man förväntar sig av Hellberg. På ett insnöat slott har en earl blivit mördad vid ett bröllop och miljön är klassisk för en gotisk mysterieroman."
LitteraturMagazinet 

" ... när Maja Grås nackhår reser sig blir jag mörkrädd."
Bokhora

Hur tänkte jag här?

Det stavas bokmässe-panik.


Avslutningen, barn 2.

Alltså, jag får ont i magen av att skriva de här inläggen, på riktigt. Skönt att det snart är klart.

Okej, jag märkte ingenting av mina komplikationer där på operationsbordet, mer än att det tog längre tid att fixa ihop mig.
När den första spända tystnaden släppt och läkaren slappnade av en aning berättade hen lite kort vad som hänt: Precis när de skulle försöka börja ta ut Greta så krängde hon till, och min livmoder sprack.
Så det blev en hel del extra inre tråcklande, och dränageslang och skit.
(Hela förklaringen skulle jag få två dagar senare.)

Men nu kunde E åka och hämta lilla F, och jag och lilla G rullades in på uppvaket.
Och där blev vi kvar ett dygn, för jag kunde inte kissa som jag skulle.
Sedan blev det ytterligare två dagar uppe på avdelningen, i eget rum som jag betalade för, men tyvärr inte med egen toa eller dusch. Jag hade gärna åkt hem tidigare, men Lilla Gs gulsot var precis på gränsen, och dessutom vägde hon bara 1,5 kg.

När förlossningsläkaren kom och besökte mig på rummet blev jag glatt överraskad. Sedan fattade jag att hen var lite skärrad, och ville förklara mer ingående vad som hade hänt. Det var väldigt bra. Vi gjorde liksom en rekonstruktion i min säng, där hen visade och jag stod brevid, så att jag skulle fatta riktningarna och så. Ritade också en kropp (min) i genomskärning, very pedagogiskt.

Hen: "Grejen var den, att jag har aldrig tidiagre sett en livmoder som var så manglad som din. Om du ursäktar en liknelse, så hade jag förväntat mig att se lövbiff, men den var som blött silkespapper."
Jag: "Inte konstigt att den sprack, alltså?"
Hen: "Nej. Och ett helvete för mig att försöka sy ihop, men jag är nöjd. Men du måste ju ha haft helt djävulska värkar i flera månader för att livmodern skulle bli sådan, hur har du stått ut?"
Jag: "Vet inte. Trodde att det var normalt."
Hen: "Okej, bara så att vi är överens: Du kan bli gravid igen. Men det ska du inte bli, okej? Det vore farligt."
Jag: "Nej tack. Och du, förresten? Himla tur att du sa okej till mitt snitt till slut va? Tänk om du sagt nej."
Hen: "Du, det vågar jag inte ens tänka på.

Fortsättning, barn 2.

Spenderade i princip hela graviditeten sittande på soffan, rädd att ramla av (snurrig).
Räknade med bävan ner timmarna tills det var sags att halka ut i slasket och brotta med mig tvååringen hem från förskolan. Hade oroande mycket starka förvärkar, alldeles för tidigt, men BVC menade att det ändå var innanför ramarna för det normala (ja tjenare).
Lyckades på något sätt ändå jobba, massor.

Vattnet gick sex veckor före utsatt datum och jag blev lite rädd. Väckte ingen, häckade på toa tills de andra vaknade. Fick köra in i ilfart till BB med stackars lilla F i baksätet, släppa av mig, och sedan mot förskolan med honom.

Plågan gick inte att jämföra med första gången. Värkarna kom med 15 sekunders mellanrum och höll på så i uppskattningsvis fem timmar. Jag kunde inte röra mig, inte prata, bara sitta blick stilla på sängkanten. Jag frös, jag var törstig, jag ville ha en pall under fötterna, men kunde inte säga något av detta. När E gick och köpte sig en dricka utan att fråga om jag ville ha något brast det nästan för mig och tårarna kom.
Till slut blev barnmorskan rädd att jag skulle få trycksår där jag satt, och dessutom gick hjärtljuden ner, så jag fick lägga mig raklång.
Sedan kom dråpslaget: Snitt skulle det dessutom inte bli tal om, bebisen var för omogen. Jag mobiliserade alla krafter och krävde att få prata med min konsulterande läkare, men hen vägrade också.
Då flög fan i mig. Min enda chans var att vänta på nästa skift, nästa läkare. Så jag rörde mig om möjligt ännu mindre.
Men att ligga på rygg funkade bara inte. Jag hade nått min smärtgräns. Bad om epidural, och fick det. Hon som la den såg ut att vara 15 år gammal, men hon var den enda som jag upplevde SÅG mig, tröstade, påminde mig om att andas lugnt.
Och så: Magi. Smärtan borta. Jag kunde prata igen, möta folks blickar. Var nästan säker på att allt stannat av, men de skrattade åt mig och visade datautskriften: Sjögång. Men det var väldigt obehagligt att inte kunna använda benen.
Snitt skulle det fortfarande inte bli tal om, i stället började barnmorskan prata om att krysta.
"Det tror jag inte alls", sa jag. "Undersök mig."
I samma veva började epiduralen släppa. Charmigt, eh, nej.
"Du hade rätt", sa BM. "Nästan helt öppen, men inte redo."
Skiftbyte. ÄNTLIGEN.
Jag krävde att få se den nya läkaren.
Hen vägrade också snitt, men jag märkte att hen var mjukare i sättet. Nu djävlar, tänkte jag.
Och började argumentera, iskallt och sakligt. För jag kunde inte förstå det ursprungliga beslutet, det var inte logiskt. Till slut sa läkaren, förtvivlat:
"Du menar alltså att du vill ta hela risken?"  
"Kära du (pappskalle), självklart vill jag ta hela risken. Det är ju det jag sagt hela tiden - eller tycker du att en så här prematur bebis ska ta risken?"
Då föll någon sorts polett ner i läkarens ögon, och BMs. I ögonvrån såg jag hur E hejade på mig. Läkaren suckade och vände sig mot E och sa.
"Herregud. Din hustru är helt otrolig. Har hon någonsin inte fått som hon vill?"
"Aldrig", sa E.
Läkaren undersökte mig, och sa
"Oj. Bebisen ligger konstigt. Jag vill ändå att du ska försöka vaginalt, men vi kommer att behöva göra ett ingrepp i en operationssal (ie skära upp din röv och lirka ut bebisen med instrument)."
"Ta in mig i operationssalen du, men här blir inget 'ingrepp'. Det blir snitt," sa jag.
"Eh, okej", sa hen.

Underbar personal. Bebisen kom ut och mådde toppen, fast pytteliten. Älskade lilla G.
E och BM tvättade och klädde henne, och jag fick gosa med lillan medan teamet grejade med mig.
"Oj, nu måste jag sticka och hämta min tvååring på förskolan", sa E och sneglade på klockan.
Ingen sa något och BM tog lilla G ifrån mig.
"Vad är det som händer?" sa E.
"Nu måste du vara tyst, för det är komplikationer med Amanda", sa läkaren.
"Kommer hon att överleva", sa E halvt på skoj.
"Tyst, sa jag", fräste läkaren.



  


Fortsättningen, barn 1.

Snittet gick fort, smidigt och proffsigt. Den nyfödde mådde toppen. Jag mådde toppen. Vi var världens lyckligaste.
Men avdelningen efteråt var som ett fältsjukhus i en krigszon (och ja, jag överdriver förstås jättemycket nu men det var vidrigt), så efter ett dygn bad jag om att vi skulle få åka hem, och det fick vi.
Där och då svor jag på att betala de tusenlappar eget rum hade kostat, om det nu skulle bli något mer barn.

Och det skulle det. Exakt två år senare, och inte fullt så trevligt.
(Jo själva barnet alltså, men inte omständigheterna ; )

söndag 15 september 2013

Två förlossningsberättelser.

Nu, 2,5 år efteråt, nu är jag redo.
Titta bort nu, om helt ointressant.

Lilla F. 4,5 år sedan. Jag sa mycket tidigt till min barnmorska att vi önskade planerat snitt. Oj, oj som vi fick kämpa för det i många samtal. Jag bad om en speciell förlossningsläkare som konsult för det hela. Hen är välkänd expert och konsult för UNICEF när det gäller kvinnors (mammors) och nyföddas hälsa i världen. Vårt största argument var att vi upplevt förlossningsskadade barn på mycket nära håll, inom respektive familjer, och det är långt ifrån några solskenshistorier.
Mammans smärta och trasighet har ingenting med saken att göra. Vi var pålästa. Hellre ett helt team redo för alla ytterligheter. Efter tre känslostarka möten fick vi ett datum.
Vattnet gick fem veckor före detta datum.
Smärtan var närmast komisk i sin vidrighet. Ingen var beredd med spyhink (hej handfatet), ingen gav mig vatten att dricka, jag fick ingen smärtlindring och minns inte ens barnmorskans ansikte. Det fanns ingen toa i anslutning till förlossningsrumet och jag tyckte att det var lite kränkande att släpa mig ut i korridoren varannan timma, iklädd en halvöppen kjortel, för att uppsöka den toa vi alla födande mammor delade. 
"Vill du fortfarande ha snitt? I så fall, skriv på här", sa någon, efter nio timmar.
Minuten, eller timman senare var vi i en operationssal. Jag kunde inte hålla mig stilla på britsen när de förberedde mig, jag var 10 cm öppen och varje värk var som en nedstigning i helvetet. De skrubbade mig, hårt. Och skrattade.
"Du klagar inte? Nä nä, ingen som är så långt gången brukar klaga."
Narkosläkaren kom. Han var snäll och såg ut som Onkel Lester och satte någon ljuvlig drog i slangen i min hand.
"Förlåt mig frun, men jag skulle vilja förevisa min speciella bedövningsteknik på dig? Jag har sju studenter här utanför, och du är den enda som inte är så fet att man faktiskt kan se din ryggrad, är det okej?"
Jag asgarvade. Och sa ja. Rummet blev fullt.
Emmet kom in, iklädd full operationsmundering, och tog min hand. Hårt.
Banmorskan vars ansikte jag inte minns sa:
"Kolla, din man ser ut som George Cloney!"
Emmet sa halvsurt, halvskärrat: 
"Så säger du till alla."
Seden blev det mycket tyst i rummet.

Fortsättning följer.

Blue jean baby.

Tiny dancer(s);
 ballerina.
(eller "bann-e-ri-na" som lilla G säger.)

Men:
Detta att mamman har en chokladbrun hand, och en skär?
Nej, jag fattar inte heller.

Dagens besatthet: Lambada-låten (Chorando Se Foi) på svenska?

Har jag drömt detta, eller förekom det en alldeles ljuvlig, Bingolotto-doftande, dansbandsaktig, och fullständigt bisarr SVENSK översättning av modeflugan?

Bisarr för att texten inte stämde över huvud taget med originalets frasering, eller hade några rim.

Som jag minns det: "Å, lamba-adan, å-å-å vad den ska gå-å-å..."-nånting.

Som sagt:
HAR JAG DRÖMT?


lördag 14 september 2013

Extra extra! Världsrekord i dum produkt?

VEM köper dessa?

Den som inte riktigt känner att vanliga tårtljus kan ge den där jämna skorpan av stearindropp över hela bakverket, och duken?

fredag 13 september 2013

Kära Skövde.

1985 nominerades Milos Formans film Amadeus till elva Oscars.
1984, mycket sent på året, spelade filmen sin premiärvecka på Skövdes största biograf.

Jag var där. Jag var elva år gammal.
Jag betalade full biljett. Jag övertalade även min kompis Marie-Louise att göra mig sällskap, och betala full biljett (samt tur och retur-biljett med bussen tillbaka till Varnhem, vilket kostade om jag inte minns fel, icke oansenliga 28 kronor). Vi fick dessutom förhandla hårt med våra föräldrar för att få tillåtelse till detta. Popcorn? Sötdricka? Gatukök? Inte en chans. Vi hade inte råd.
Killar och hembränt? Möjligen sex-sju år senare.
 
Filmen förändrade mitt liv. Jag vill tro att filmen påverkade Marie-Louise också, hon sa i alla fall så. Hon hade en av de starkaste och renaste sopranröster jag någonsin hört.

Kära Skövde, vi två elvaåringar satt ensamma i hela biosalongen.
Kära Skövde, det var underbart.

Underbart att två elvaåriga flickor från en byhåla fick uppleva detta mästerverk, helt utan er närvaro.

/Och därmed brände hon alla broar att få Skövdes kulturstipendium
; )
 




Dreggel, dreggel.

Det här är bannemej den bästa kappa och den bästa klänning jag sett på många år.

Rosa-lila kappa från italienska Femme, via Farfetch.com.

Klänning: Perfekt grön färg, men ack så sällsynt (det finns nästan ingen mer klädsam färg i världen enligt designer-kompis), och nästan perfekt modell (jag föredrar en söm mellan top och kjol för fallets skull), från Camilla Thulin.

Och bäst av allt: Plaggen är i princip gratis!






INTE.


Hej Bok & Biblioteksmässan!

Om du skiter fullständigt i Bokmässan i Göteborg, titta bort nu.

Om du vill träffas på Bokmässan i Göteborg, fortsätt läsa!

Fred 27 sept:

13:30 - 13:50 Bonnier Carlsens monter. Hur mörk får ungdomslitteraturen vara? Med författaren Magnus Nordin och mig.

14:30 - 14:50 Bonnier Carlsens monter. Litteraturkritik för barn och unga. Med författaren Janina Kastevik, Stina Zethraeus, f d DN-recensent, numera förlagsredaktör, och mig, och kanske kanske en av mina idoler.

Lörd 28 sept:

10:00 - 10:30 Signering med mig hos Månpocket, monter B 04:22

12:10 - 12:50 Bonnier Carlsens monter. Barnkalas med fiskdamm! Varmt välkomna alla barn. I gottpåsen finns bl a en liten specialgrej som jag har gjort.

13:30 - 14:50 Bonnier Carlsens monter. Från blogg till bok - får man skriva vad man vill? och Har du författardrömmar? Med författarna Janina Kastevik och Johanna Lindbäck, samt förläggaren Karin Lemon. Och mig.

15:30 - 15:45 Berättarscenen i E-hallen. Jag blir korsförhörd av Deckarakademin.

Sönd 27 sept:

13:00 - 13:45 V-hallen, entréplan: Blodtörst och skrivarglädje - seminarium med författaren Ninni Schulman och yours truly. Ingår i entrébiljetten.

Den stora kärleken.

Dokumentär på SVT Play nu. Ska jag spana in. Den verkar bra, mer analyserande än freak-showig, om en svensk man, Gunnar, som berättar öppet om hur det är att dras till en sorts kvinnokropp som inte är det rådande idealet.

Själv har jag en liten "grej" för tjocka män. Och mulliga. Och "normal"-viktiga. Finner det oerhört mycket mer attraktivt än väldigt smala, eller väldigt vältränade.

Fast nej, vem fan försöker jag lura här egentligen:
Jag gillar ju typ alla män.

torsdag 12 september 2013

Vem tar hand om hösten?

Jo, det gör jag!

Det bästa med hösten, i vanlig ordning:

- Strumpbyxor!

- Insekterna kastar in handduken.

- Halloween!

- Bokmässan.

- Luffare, gaphalsar och slödder taggar ner en aning p g av kylan (inklusive jag själv).



Man blir lite provocerad. Man brer på.

Utanför skolgrindarna:

"Hur GÅR det för dina barn nu efter inskolningen, och ny termin och allt?"

"Ja hur GÅR det Amanda? Alltså mina barn är så trötta att de STUPAR."

"Ja berätta, hur GÅR det för lilla F, det blir långa dagar för honom nu va? Men du får väl i alla fall tid att skriva?"

Jag:
"Ö, nä. Han har faktiskt kortare dagar än någonsin. Och jag får leka oavlönad, outbildad och faktiskt rätt ovillig fritidspedagog mer än någonsin."

Stora ögon. Tystnad.

Jag skrattar iskallt.
"Och min lilla G, hon tror faktiskt att hon bor på förskolan! Underbart, eller hur?"


tisdag 10 september 2013

Enkla nöjen:

1) Delar ett Happy Meal på McDonalds med barn 1.
jefla gott. På fler än ett sätt.

2) Barn 2 granskar mitt hår:
"Oj, mamma, du har brunt och vitt hår!"
 Jag:
"Ja, fint, va?"
Hon:
"Eh ... ja, jättefint."

3) Svenska Hollywoodfruar:
Britts yngsta barn TJ! HUR söt? Skulle smälla av om jag fick en så fin vuxen son.

P.S: Klaga på att man har ett "mulligt" barn, när folk dör som flugor i onda, onda världen?
Nä fy fan alltså Britt.


Ingen är immun mot refuseringar.

Bra gjort Martin, som vågar visa dina refuseringsbrev!

måndag 9 september 2013

Måste fråga en grej jag tänkt på länge.

Är jag ensam om att tycka att mina egna barns kiss nästan luktar ... gott (ja, faktiskt), medan andra barns kiss är i princip outhärdligt, vämjeligt?

Mvh,
Djuret människan

Skryt: Hyllad av Ann Heberlein!

Firar med att gosa med Farbror Knota.

Pangrecension för Snögloben och Maja Grå i Sydsvenskan. Oj. Oj!

Jag blir rörd och fnissig om vartannat. Händer detta, liksom? Att folk fattar grejen.

Spoilervarning om du inte vill veta ett dugg om boken. HÄR.


söndag 8 september 2013

Bokhandeln i Lidköping.

Tack för bilderna J!

(Är det förresten sant att böcker som får äran att frontas med 'ansiktet utåt' på hyllan säljer mer?
Om jag kollar på bilderna ovan, och om jag lägger ihop det med ny statistik från mina förlag kan det stämma - Det osynliga godiset går skitbra.
Snögloben, bra men kanske inte kioskvältar-bra.
Ja ja. Den boken kommer ändå att leva längre än jag. ; ) 

Bagargossen och spökslottstårtan.



lördag 7 september 2013

Daddy fyller år.

"Tårtan ska vara ett slott, med en häxa som vaktar dörren, och ett glatt spöke, och ett argt spöke."
Eh, oo-key.
Bild kommer, när vi bakat denna styggelse.

fredag 6 september 2013

Surrealism och logik.

Från en engelsk föläldrasajt:

"Aldrig någonsin kommer en individ att producera så galna sånger och berättelser som i 4,5-årsåldern. Om hen inte tar hallucinogena droger, förstås."

Det stämmer nog, fast ofta tycker jag att lilla F är ganska logisk (och ofrivilligt skitrolig). Och extremt, kolossalt dramatisk.

F: "Mamma, jag älskar dig så mycket. Jag vill gifta mig med dig."

Jag: "Jag älskar dig också, men vi kan tyvärr inte gifta oss. Man kan inte gifta sig med sin förälder, och jag är redan gift med pappa."

F: (utom sig) "Va?! Men vad i helv ... Vem ska jag gifta mig med då?"

Jag: "Tja, kanske någon av dina kompisar, när du blir äldre. X, Y eller kanske Z?"

F: "WHAT?! Näe, NÄE. Skulle jag gifta mig med en liten tjej? Det går ju inte. Fy. Jag vill döda mig själv när jag tänker för mycket på sånt här."

torsdag 5 september 2013

Den känslomässiga investeringen

i allt.
Det är i princip det jag har tänkt på hela dagen.

Samt skolat in, räddat barn 1 från att bli överkörd men tyvärr givit honom mild hjärnskakning på köpet (for i backen med bakhuvudet först när jag sög in honom, detta vidriga, äckliga ljud, aldrig går sekunder så långsamt), haft spontan play-date med ny grannfamilj, bråkat med maken, blivit sams med maken, haft problem med datan, fixat problem med datan, scannat teckningar, lagat mat, lekt, nattat, pillat med skatt och fakturor, förberett föredrag, gjort en mailintervju med en tidning, tagit in trädgårdsdynor, diskat, sorterat ett tjugotal pyttesmå rena underbyxor.Väntar på regnet.

Så kan en skrivprocess också se ut.

onsdag 4 september 2013

Dagens citat:

"Du är djävla elak!"
- Gunilla Perssons mamma.

Just när man tror att man håller på att koka sin egen hjärna i skräp-tv (denna, trots allt, ljuvliga, lortiga subkultur) så kommer ett sådant guldkorn.

Glömmer aldrig när en tung, seriös SVT-reporter + kameraman besökte oss för en åttatimmarsfilmning för ett tiominuters- reportage om mina böcker för fyra år sedan. Svenska Hollywoodfruar hade just börjat sändas och jag fattade inte hur stort detta var. (Kunde ej se detta utomlands då, hade inte heller tid eller ork.) Och efter filmningen korkade vi upp lite bubbel och gosade i köket med den då ganska nyfödde Felix, för hey, ett av mina honörsord är att behandla pressen som KUNGLIGHETER ; ) , och reportern satt och hoppade av nervositet för att hen var så exalterad inför nästa avsnitt av Hollywoodfruar. Och fnulade på om hen skulle kunna se detta på hotellrummet i Oxford samma kväll.
Då fattade jag nåt. Det var ett fenomen.

Saker jag inte riktigt fattat:

Swedish House Mafia. Vad är de? En popgrupp? En DJ-grupp? Vad spelar de? Vad "mixar" de? Hur blev de så framgångsrika?

Axwell. Kommer han från min grannby Axvall eller har jag bara drömt det? Har han varit medlem i gruppen ovan? (Fatboy Slim känner jag till, som gammal Brighton-bo, men där går min gräns.)

Mästarnas Mästare? Vad är det? Typ Stjärnorna på slottet möter Fångarna på fortet?

Alliansen. Röstar inte i Sverige längre, är ju inte skriven där så det skulle kännas konstigt. Bra eller anus?

Så mycket bättre, vad är det? Typ Stjärnorna på slottet möter DoobiDoo?

Håkan Hellström, vem är han, vad har han gjort? Typ Broder Daniel för 20 år sedan? Men sedan då? Nån jag borde känna till?

Ge mig en sammanfattning som om jag vore tre år gammal, please.




Hur det känns, hur det är.

Ryktet har nått mitt öra att en och annan tycker att Snögloben är min bästa bok.

"70 sidor in, och jag har redan upplevt alla starka känslor man tänker sig att man kanske kan få komma att uppleva i ett helt liv."

Jag vet inte vad jag ska säga om det.
Mer än att boken är för ny, för sårig (fast jag hatar det uttrycket) för att jag ska kunna uttala mig. Att rangordna böckerna skulle vara som att rangordna sina barn (ursäkta dramatiken, hatar även den metaforen).

Men det är klart. När nån gillar't så känns det så här:
"Jag är kanske inte en total idiot ändå."
Exakt så.

Och:
Faan vad den boken kostade mig att skriva, på alla plan. Nu, helt nyss, känns det äntligen värt det.


Och:
Barnboken Det osynliga godiset säljer som smör (yay!!) och nya böcker måste tryckas upp för att möta efterfrågan.
Det känns exakt precis så här:
YAY!!

tisdag 3 september 2013

Lätt det är

att sitta hos tandläkaren när allt han vill är att snacka böcker och skrivande, och förväntar sig svar.
Med två nävar i ens käft.
"Don't worry Amanda, I'm quite used to working in small spaces."
Och:
"By the way, how is your mental health these days?"

Well pardon me, men tackar som frågar.
Psykolog och tandläkare i ett liksom.

Ett annat citat, från lilla F:
"John (= tandläkaren) har munskydd för att pappa luktar så illa från munnen!"

(Ej sant, E har den bästa andedräkt jag nånsin sniffat, kanske där vi är ihop, eh?)

Skryt: Hela familjen fick högsta betyg, eller som vår underbart torrt humoristiska käftis uttryckte det: "You are obviously a family very dedicated to oral hygiene." Ja nåt ska man ju vara passionerad om va.
Ie mordhålla och tvångsborsta barnens tänder, precis som min mamma gjorde. 
Lilla F fick dessutom ett jobberbjudande från damerna i receptionen. Bra dag.

måndag 2 september 2013

Dagens 'jag stör mig'.

Uttrycket (med förnumstig min):
"Människan är inte gjord för det-och-det." (Infoga valfri aktivitet: Analsex, läkemedel, regelbundna måltider, tågresor, barnafödande under 14 och över 40, TV-spel, lata sig, leva på en diet endast av komjölk och koblod.)

Alternativt:
"Människan är ju gjord för det-och-det." (Infoga valfri aktivitet: Analsex, läkemedel, regelbundna måltider, tågresor, barnafödande under 14 och över 40, TV-spel, lata sig, leva på en diet endast av komjölk och koblod.)

Det där med komjölk och koblod, förresten. Såg en bra dokumentär om folk i ett annat land som lever uteslutande på detta.

För att människan är otroligt fucking robust, och anpassar sig likt råttan, OK?!?

Slut på rant.