fredag 24 januari 2014

Lär av lallarna!

Här är en grej jag tänkt på:
Folk som lallar. Folk med noll självkritik. Dom kan störa sig på. Dom vill man inte vara. Men man kan härma metoden lite ibland! Chansningar och bravado. Djärvhet. KAN funka.

Jag menar kanske så här:

Fritt ihågkommet från ett seminarium med Joanna Rubin Dranger.
Hon och en kompis skulle skicka in ett bidrag till en bilderbokstävling för ca 100 år sedan. De var extremt ambitiösa, träffades och skulle planera projektet. Men det knöt sig tyvärr. De drack vin i stället, och pratade strunt.
Till slut var det kvällen före sista inlämningsdag. Chock och panik! De rafsade bara ihop något, med några kassa kritor.
Vann första pris.
Problemet kom när förlaget ville ha en uppföljare i samma stil, och upphovspersonerna hade svårt för att hitta likadana kassa, härliga kritor för den rätta känslan.
Måste dock påpeka att jag inte alls tycker att Joanna är någon lallare. Idag är hon typ professor på Konstfack om jag inte är helt fel ute.

Minns också ett bra exempel från kalligrafibloggen. Marie gick i skolan, tror hon var väldigt ung. Det var en affischtävling (igen, fritt ihågkommet) och hon knåpade som en galning, mätte och gjorde hjälplinjer, och utförde sitt bidrag i perfekt kalligrafi.
Klasskamraten som vann hade bara slängt ihop något, i driven egen handstil, och massa sköna färger.

Tredje exemplet. På den tiden jag pitchade och sålde många fler illustrationer än vad jag gör idag (till näringslivet, tidningar, museer) var det kutym att göra tre olika förslag på uppgiften som kunden fick välja mellan. Förslagen brukade vara 1) Ett jag älskade själv 2) Ett jag trodde att kunden skulle älska, och 3) Nåt jag bara rafsade ihop. Nio gånger av tio valde kunden nummer 3. För att jag var mest avslappnad då kanske? För att det kändes kravlöst?

Anyhow. Tag av detta vad du vill, eller förkasta.
Jag är och kommer alltid att vara en stolt prestationsprinsessa, men att lalla lite mellan varven kan bli oväntat bra det också.

Nu: Fredagsburgare.
Trevlig helg!


4 kommentarer:

Lo sa...

Sant. Det är nästan alltid det snabbt ritade som blir bäst. Särskilt att rita rent tenderar att förstöra lite av känslan...

Anonym sa...

Jag tackar och bugar, det här inlägget var precis vad jag behövde!
/Freja

Marie sa...

Japp, ungefär så var det. Och jag kommer fortfarande ihåg känslan av att ha fått ett slag i maggropen när klasskompisens skylt (vi skulle skriva "varm korv" till en utflykt) såg så himla mycket bättre ut än min, trots alla mina ansträngningar att vara korrekt... Började lära mig nåt där tror jag, fast jag inte fattade det förrän långt, långt senare.

Marie sa...

PS: Synd bara att lallandet ska vara så förbannat svårt för en prestationsprinsessa. I alla fall för yours sincerely. Släpp taget för fasen. Våga.