söndag 5 januari 2014

Skräckkabinettet.

Världen alltså.
Finns inget jag kan hitta på och skriva om som inte redan hänt "i verkligheten", fast mycket värre, och framför allt, meningslösare.
Min poliskälla håller med.

"Dina böcker tyder på en ganska mörk människosyn hos författaren?" hävdade en journalist en gång.

"Jaha", sa jag (Fan flög i mig). "Själv tycker jag att mina verk innehåller ganska mycket humor och optimism *".

"Var då?" svarade hen förskräckt.



* Jag menade det faktiskt.
En dag hoppas jag få utveckla dessa tankar i ett seminarium.




3 kommentarer:

Perny sa...

Jag kan se optimismen i dina texter även om de är mörka och svarta. Jag gillar det mörka och svarta, men det blir ju mörkare med kontrasten av hopp i sig :)

Sedan är det ju ganska svårt att toppa verklighetens svarta grymhet, jag chockas av mänsklighetens totala ignorans och grymhet dagligen.

Pål Eggert sa...

Jag har motsatt problem. Först kan en recension börja såhär:
"Pål Eggert iakttar och berättar om vår samtid. Det är ingen vacker värld han ser. Borde vara död är en mörk text där ingenting är vackert eller rent."
Sen fortsätter den ändå såhär: "Det är också sådana tilltag som gör den här mörka romanen till en berättelse med mycket hjärta."
Eller som en annan skriver i en intervju: "Bland musikreferenserna i boken finns även andra death och black metal-band, som Satyricon och Project Hate MCMXCIX, band som är ganska så destruktiva i sin framtoning. Jag funderar över hur det går ihop med den positiva människo- och samhällssyn som trots allt klart genomlyser det mörka i berättelsen."
Här jobbar man sig likfläcksblå för att skapa ett genomgående mörkt verk, svartare än svart och så hänger de upp sig på något positivt och genomylysande och allt möjligt annat sidotrams.

Amanda sa...

Perny, exakt. Methinks att journalisten kanske hade snabbläst.

Pål, hehe! Likfläcksblå. Gillar't.