tisdag 18 februari 2014

Feministfrågan som får ett eget inlägg.


















Från TravellingAK:

"Tack. Bra sagt, väl formulerat. Viktigt när offentliga namn - som du själv - formulerar sig bra och enkelt om feminism.
 Apropå feminism? Jag får ibland höra att "du gillar ju läppstift, du kan väl inte vara feminist". eller "jag har sett att du har kjol, du kan väl inte vara feminist".
Du måste ju fått den typen av kommentarer du med? Har du valt att bemöta? Hur? Ibland önskar jag att jag bara kunde skaka på huvudet, le och gå vidare men jag blir alldeles för frustrerad. Precis som "jag är inte rasist men..." känns det ibland som jag talar med en vägg dock. Hade varit intressant att höra hur andra bemöter & hanterar.
"

Svar:

Tack. Jävligt bra fråga hörru, och något jag fick fundera länge på. Många aspekter, osv, etc.

Man blir liksom inte mer Girly Girl än jag, det är nästan parodiskt, men kommentaren jag får ibland när fölk träffar mig på riktigt och snicksnackat lite är:
"Gud, du är ju ... som en MAN i sättet."
(Hej Aftonbladet & DN.)

Jag tror jag bloggade en gång att jag klär mig 80% för min make. Det är inte sant, inte som man tror kanske, jag klär och fixar mig som jag vill vara, för då mår jag bäst och är bäst på att jobba, vara förälder och partner och medborgare osv.
Smink: Älskart. Får renare hy av bra smink än om jag inte sminkar mig. Oren hy tycker jag gör ont + klär inte mig. 
Raka armhålorna + benen: Föredrar den känslan helt enkelt. Samt upplever att jag svettas mindre under armarna när jag är rakad, och det är den känslan jag tycker mer om.
(Sedan kan jag tycka att orakat är snyggt, alas ej på mig.)
Mycket av detta handlar alltså om bekvämlighet.
Klädstil: Jag tycker att jag är apsnyggast och bekvämast i klänningar.

Sammanfattning: Jag ser smink, rakat, klänningar och kjolar, samt vissa färger som mode-val och personliga uttryckssätt, inte indikationer på att jag är förtryckt, eller som att jag är anhängare av, eller offer för, sunkiga ideal.
Så ser jag det, och då är det min sanning. Eller?

En sorgsen (?), praktisk (?) aspekt:

När jag är fixad på traditionellt kvinnligt vis blir jag mycket mer synlig än när jag inte är det. Synlig för män, kvinnor och HBTQ-personer, det spelar ingen roll. Bilar bromsar in vid övergångsställen, jag får rabatt i affärer, fölk är trevligare, jag blir serverad snabbt i baren.
Och jag personligen gillar att vara synlig. Och mitt uppfixade modeval är Girly Girl. Och då anses jag "fin".
Gäller detta för alla kön; när de är extra fixade på sitt eget vis alltså, eller bara mig, eller bara kvinnor? Går det ens att avgöra? Är pudelns kärna: Är det viktigt att vara fin? Att känna sig fin? Att anses fin? Eller är 'finhet' bara glasyren på tårtan, eller å andra sidan som att plantera tulpaner runt Tjernobyl (om man är en jävligt dum person alltså)?

Vänligen diskutera i grupper.





15 kommentarer:

cyndi sa...

Många tankar här. Och spontant: rakning, målning, piffning, kläder och annan yta har mycket lite med attraktion, sex och kärlek att göra. Däremot funkar det uppiggande och välgörande i den dagliga kontakten med folk. Har just bytt om, kammat mig och haft på lite luktegott. Har en arbetsdag framför mig sittande ensam i ett rum med min dator. Då gäller det att hålla sig pigg och säga till sig själv ibland: hörru snygging jobba på nu ;-)

Christin sa...

Rakning, målning, piffning, kläder = var och en får göra som den vill utan att någon annan ska tycka något = en del av feminismen.
Så tänker jag.

Lisa sa...

Inte så jädra lätt detta, tycker vi i min grupp. (Som består av mig, och möjligen några dammråttor på kontoret.) Jag rakar, målar, piffar och klär upp mig, och inbillar mig åtminstone att jag gör det för min skull, för att jag VILL, för att jag blir glad av att känna mig fin, och tydligen tycker jag att målat och piffat är fint. Och jag tycker också som Christin, att alla ska få göra som de vill utan att någon annan ska tycka ett skit om det, att det kan vara en del av feminismen.

Men... varför vill jag sminka mig? Varför tycker jag att piffat är finare? Vad är det som gör att jag tycker att jag mår bra av läppstift och rakade armhålor? Varför står jag mycket längre framför spegeln än exempelvis min man?

Det kan man fan fråga sig.

Jag har på känn att svaret innehåller ord som "normer" och "redan de gamla grekerna" etc, etc, etc, och jag känner också att det vore på sin plats att bryta mot dessa normer, protestera mot en hel massa skönhetsideal, och fixeringen vid (let's face it, oftare kvinnors än mäns) utseende, etc, etc, etc, och att det är svårt att svara när barnen frågar "varför målar du dig" när jag står och sminkar mig, för jag känner att det är för ENKELT att bara: "För att jag vill det!", det ligger alldeles säkert mer bakom, och jag är inte säker på att jag gillar det där "mer".

Men samtidigt: jag gillar verkligen mitt läppstift.

Inte så jädra lätt, som sagt.

Anonym sa...

Jag ser det såhär; du ( och jag) tycker det är snyggt att vara fixad för att skönhetsnormen dikterar att du ska tycka det är snyggt, vi ska alla tycka det är snyggt med make up, rakad, snygga kläder osv. Och vi ska alla finna det djupt oroande med normbrytare och de ska räta sig in i ledet. De får inte visa sig i tv med orakade armhålor för då blir det uppror. Men vad gör man då med denna insikt? Slutar automatiskt att raka benen, slutar med smink? Där tycker jag det blir svårt.. för även om jag inte är en sån person som anser att jag "sätter på mig mitt ansikte" när jag sminkar mig utan ofta går utan så vill jag inte helt sluta med smink. Men på ett annat sätt så avskyr jag att vara så styrd och "hjärntvättad". Det är svårt det där.. Just för mig är detta med rakade ben något som verkligen visar att det är samhället som styr, inte jag och mitt eget tycke och smak. Jag menar på vintern rakar jag mig när andan faller på och det har inte ens med att " göra mig fin för mannen" utan jag gör det verkligen när det faller mig in. Rätt sällan faktiskt. Men på sommaren vill jag inte ha orakade ben alls utan rakar mig noga var och varannan dag och det inser jag beror på hur normen ser ut. Man sitter ju aldrig och tänker "måste raka mig för jag måste passa in" men det handlar ju egentligen om det. Skulle flertalet kvinnor börja gå omkring orakade sommartid så skulle säkert jag också göra det. Man skulle vänja sig vid synen av kroppshår på kvinnor och efter en tid skulle ingen bry sig alls. Och det är egentligen bättre tycker jag, så därför känner jag ibland att det är fel av mig att inte göra mer rent praktiskt för att förändra skönhetsnormen.

Sofia

Musimus sa...

Det finns så, , många aspekter på detta att det kanske räcker att i sammanhanget bara fastställa att feminism för en innebär lika villkor för båda könen (öh, fan, jag menar alla tre? könen? -- se genast uppstod krångel!).

Friheten att vara som man önskar vara, oavsett kön, utan negativ särbehandling. Det kan vara läppstift, orakade ben och girly girl-klänning!

Två händelser står ut i mitt minne på tal om sådant.
1) Har dansat balett sedan man var 5-6 år. Can you say girly-girl activity? Nåväl, en vinterdag dök jag upp till klassen iförd en 'snowboardåkarfleece'; illröd med spiky, black letters på framsidan. Praktisk och varm tyckte jag, bara att dra på över alla andra kläder liksom. Skapade dock panik - hysterisk, dramatisk panik - bland alla mina fina puderrosa små kamrater. Detta är alltså 90-tal! "Det där kan du ju inte ha," pep alla förtvivlat, "det är ju KILLKLÄDER!". Shock! Horror! De var så bestörta att de, i all hjälpsam vänskaplighet, snabbt stuvade undan the offending item of clothing under högen av sina egna påskliljegula, rosenrosa och gräddvita kappor. Och sedan skulle alla lägga en tröstande arm runt mig som om jag blivit utsatt för något riktigt fasansfullt. Hade liksom inte med mig 'killigt vs tjejigt' hemifrån, så man fattade inte riktigt vad problemet var. Varför det skulle vara så skamligt eller förbjudet?

2) När man sedan började på Uni. Satt en varm eftermiddag med några tjejer från klubkomittén och pratade goja. Riktiga amazonkvinnor; ståtliga, självsäkra, handlingskraftiga, skarpaste knivarna i lådan -allt! Där satt de i sina klänningar/kjolar/feminina linnen, och slängde filosofer fram och tillbaka, läppjade på té/skumpa med fräckt målade läppar. Och se där! -- helt oförblommerat med utsträckta, nakna ben; länge orakade, håriga ben! And it was like nobody's business. They were non the less fierce, confident, attractive or intelligent. Inte tal om att gömma undan de lurviga, nejdå - ut i solen med dem! Och vi talar inte bara blondiner med förlåtligt osynliga strån, utan rediga brunetter - där det verkligen syns. Fan vad jag var imponerad. Knäppt att man kan bli så j*a imponerad av en sådan naturlig sak. But they OWNED it.

Kaospatrullen sa...

Jag tänkte precis skriva det Musimus skrev. För mig handlar det om att jag sminkar mig eller inte sminkar mig om jag vill. Och att feminism handlar om att jag kan låta håret under armarna växa så långt att jag kan fläta det eller testa att raka bort allt hår på huvudet de dagarna det ändå bara ligger som en trasa. Där är ju vi inte än (jag är absolut inte där än, jag rakar mig under armarna på grund av normer). Dessutom är "kosmetika" en kategori under DAM på H&M. Det är också en sak som är himla konstig.

cyndi sa...

Min grupp räcker upp handen igen ...
Jag har märkt att ju längre bort från speglar och vågar och trender man är...desto mindre tänker man på sånt.
Utomhus. Lite väder och vind. Vänner och familj. Inte går man och tänker på hur man ser ut då? Eller?
Ska vi ta bort lite speglar och sånt kanske. Och inte kommentera hur folk ser ut hela tiden.En del människor fungerar som levande speglar har jag märkt. Och jag tycker synd om alla unga som måste spegla sig hela hela tiden.

Anonym sa...

Hej,

Åka till jobbet - smink, alltid
Åka och handla mat - sminkad/osminkad 50/50
Vabba - osminkad
Hemmahelg - mkt sällan sminkad.
Utekväll - (sällanhändelse) sminkad delux.

Visst sminkar jag mig för att jag ska känna mig snygg, men kom igen... Klart jag sminkar mig också för att andra ska tycka att jag är snygg.

Både män och kvinnor.

Ur en feministisk synvinkel tycker jag det är viktigt att vara medveten men jag lägger inga värderingar i om man ser girly ut eller inte. För mig handlar det om att vara smart och utnyttja de tillgångar man har. Hjärnan tex. Jag väljer såklart mina fighter, för på en arbetsplats där 90% av de personer jag möter är män och ens chef använder härskarteknik så fort man öppnar munnen måste man välja. För att orka.

Och jag orkar. Tror tametusan jag orkar mer på fredagar när jag och min kvinnliga kollega kör fredagsfint och warpaint.

Min teknik för att bemöta härskarteknik? Mörda med trevilghet och göra fuckjofingret bakom disken. Vet ej om det funkar bra. Men det funkar bättre än att gråta i fikarummet.

/T

suziluz sa...

Jag sminkar mig ytterst sällan privat, men ser inte ickesminket som något feministiskt statement. Den feministiska biten med att säga nej kommer för mig först in när sminket/kläderna/normen börjar inskränka kvinnans sfär, det vill säga att man upplever att det finns saker man inte kan göra eller inte får göra om man inte lever upp till något specifikt. Som att man inte "får" gå till jobbet/affären/ut över huvud taget osminkad, då är det ett problem.

Att vilja vara fin och till sin fördel är ju normalt för bägge könen, och vad det gäller uppmärksamhet när man känner sig fin får jag det också - vare sig jag är sminkad eller ej (och jag är inte en särskilt girly tjej klädstilsmässigt heller). Jag har svårt att se att det finns något ont i att vilja vara fin per se, men det finns mycket ont i att inte själv få bestämma VAD man känner sig fin i. Den skillnaden är ju väldigt tydlig.

Anonym sa...

På Ängsbacka går jag A L L T I D utan smink.

/Hippin (TUTT)

annannan sa...

Jag tycker det är synd att det inte är några killar i min grupp. De är väl och spelar hockey eller nåt. Men det hade varit intressant att höra deras syn på saken.

För de här normerna slår åt olika håll tycker jag. Om det är större utseendetryck på tjejer så är det också större svängrum för kvinnor i många avseenden. Möjligheten att göra sig vackrare, göra om sig.

Smink tycker jag över huvud taget inte är en normfråga för kvinnor. Är det någonstans ett socialt tvång att man ska sminka sig?? Däremot är det en normfråga för män i de allra flesta kretsar. Män får inte sminka sig.

Och håriga armhålor. Jag tycker det är fruktansvärt fult och ännu fulare på män än på kvinnor. Men är det OK för män att raka armhålorna? Tror inte det.

Amanda sa...

Bra, och intressant hörrni.
Tack.

Luskade lite med de två med snopp i min omedelbara närhet.

Den äldre känner sig "ful och osexig" när han "väger 5-10 kilo 'för mycket'" och tänker på detta 'varje dag' på så vis att om han 'lunchar på mcdonalds' förbjuder han sig själv att dricka vin den kvällen."

Den yngre känner sig 'fin & uppskattad' när han borstat håret och 'är snäll', och har blommig skjorta (sk 'party top') på sig.

Amanda sa...

P.S: Den yngre finner att hans 'finhet' förhöjs av nagellack + 'mammasmink', den äldre om han har trimmade armhålor + målade tånaglar ("det framhäver de snygga formerna").

Lo sa...

För mig har feminism INGET att glra med smink, kjol, rakning etc. Feminism för mig är alla köns lika rättigheter och skyldigheter.

Amanda sa...

Exakt, exakt.