lördag 8 februari 2014

Herreys, alltså.

Nu barn, nu ska tant berätta.

På MIN tid, då var det väldigt lite glitter och glamour och shomanship på SVT.
Det var i princip bara Melodifestivalen som levererade.
Detta var långt före Bagen, och Listan, och Nöjesmaskinen (glömmer aldrig måndagen efter A-Has framträdande, när klassens blygaste tjej [ej jag] fann sin röst under engelskalektionen och förklarade att hennes livs dröm var att resa till Norge och träffa A-Ha).

När Herreys vunnit stod vi alla, killar som tjejer, på den grusiga vändplanen utanför skolan och kokade och bubblade i vår kollektiva kärlek till dessa artister. Någon lyxis hade videobandspelare och hade spelat in skiten, och lärt sig dansen. Vi andra fick bara memorera, så gott vi kunde.

(Jag tycker fortfarande att Diggo-Loo är en vansinnigt bra schlagerlåt. Jamen hallå, pojkband, synkroniserad dans, syskon-stämsång, blåssektion, nerver, vilja, GÖLLIGT.)

Cirka 15 år senare, när jag var 20-nånting, pluggade min vän J konst i Göteborg, och en dag berättade hon att hon sett Per Herrey på en kvällsbuss. Han jobbade då som personlig assistent (tror jag), och deras blickar möttes helt kort, och hon blev alldeles spak.

Ungefär 25 år efter vinsten mötte även jag Per Herreys blick på något tåg, och jag vill understryka att det inte var på något slemmigt sätt, men även jag blev helt pirrig. Per Herrey! Han var aldrig ens någons favvo, men ändå. Jag tror det kallas DET.

Jag kan inte förklara det för någon som inte var med på den tiden, så att hen förstår.
Men om du var med då, ja då fattar du precis vad jag menar.





10 kommentarer:

Ann-Charlotte sa...

Jag har precis förklarat Herreys storhet för min 10-årige son. Nu ska jag bara plocka fram mina pärmar med tidningsutklipp och bilder oxå ;-) Louis (som var min favvo!) skriver numera krönikor i lokalbladet på orten där jag bor. Vi blir alla äldre ...

Susanne Olars sa...

Att bli starstruck är underbart! Jag blev det senast i torsdags, men då av bilderboksförfattaren Viveka Sjögren, och ingen guldskoklädd pop-hane. Som sagts så klokt i föregående kommentar: Vi blir alla äldre! :-D

Anna sa...

Nu är du och Per kollegor också: http://perherrey.com/forfattare/
Och visst blir vi alla äldre, men jag höll helt ärligt på att svimma när jag läste lokalblaskan för några månader sedan och insåg att den där gubben på bilden var min gamla idol. Även om han inte var min favvo heller, jag var mer kär i Richard.

Hanna Lans sa...

Oh, javisst förstååår jag! Louis var min favorit och hör här då: Jag gjorde klippdockor som såg ut som dem! Uj, vad jag lekte med dessa klippdockor. Uj, vad de sjöng! Dagens 13-åringar håller nog inte alls på och klipper klippdockor och leker Melodifestival med dem. Synd för dem, barndomen var en magisk tid som sträckte sig ganska långt i mitt liv, och det är jag glad för. :)

Charlotte sa...

Jag fattar. :-)
Richard var ju den med smajlet, Louis den lite blyge och söte. Per var mer vuxen.

Såg Morten Harket på Skavlan för någon vecka sedan. Sakta men säkert börjar det verkligen sjunka in att vi blir äldre. (Nej, nej, jag vill inte!)

Anonym sa...

Min favorit var Richard, men jag var aldrig jättebegeistrad. Minna att jag ville att Glenmarks skulle vinna "kall som is, din blick är kall som is..." men att jag surt konstaterade att det ju var givet att de där bröderna skulle kamma hem segern. Och det gjorde de ju.

Sommaren -94 stod jag i en kö på Liseberg och konstaterade att Richard stod precis före mig. Bara någon vecka senare, på tåget hem från Göteborg, råkade jag få platsen snett mitt emot honom (och vågade knappt titta upp på hela resan). Några dagar senare när jag hade ett ärende i stan, stod han plötsligt på scenen mitt på torget och showade. Kändes lite märkligt, minns jag. Sommaren med Richard, liksom! ;) Eh, ja... Värsta scoopet för intresseklubben?

Ingerun sa...

:)

Amanda sa...

Jaaa, 'Kall som is' är så J*VLA bra!!

Christin sa...

Nej, jag är för ung för att fatta. Men jag har också mött Per Herreys blick. Han var här på Ackis och signerade sin bok strax innan jul. Hade inte en aning om att det var Gyllene skor-mannen förrän han nästan var klar. Och ändå kände jag inget pirr, så, nej. Jag fattar inte. Men han var väldans trevlig.

Amanda sa...

Gött att höra!