tisdag 4 mars 2014

Att snöa in.

Två fixeringar just nu:

1) Mjukost. Äter ... denna vecka, i princip ... bara mjukost.
(Det kunde vara värre va, det kunde vara typ svankött.)

2) Lätta förolämpningar för att få uppmärksamhet/ev vänner.
Hej The Game.
Igår kväll efter föräldramötet när några av oss hamnade på puben anklagade jag t ex två av de mest rättshaveristiska farsorna för att vara foliehattar. (Alla skrattade jättemycket.)

Ja ja. Jag kan i alla fall efter 14 år i UK äntligen dra några andra skämt än bara tarvliga knulleskämt.
Usch vad det där var besvärligt i början med ett nytt språk. Humorn.

P.S: En annan sak jag tycker är asrolig att säga är när jag möter barnboksförfattare - gärna erkända och hyllade:
"Okej, men har du aldrig funderat på att skriva riktiga böcker?"
Alltså, jag skrattar så att jag gråter just nu bara av att tänka på deras miner, i två sekunder, innan de fattar att jag skojar.
Maken skäms å andra sidan ögonen ur sig.
"Varför vill du framstå som ett as, Amanda? Även om det bara är i två sekunder?"

Som om jag någonsin lyssnat på hans råd eller åsikter.






5 kommentarer:

Annika sa...

VARFÖR går inte svenska föräldrar på puben tillsammans efter föräldramöten (i vart fall inte där jag bor)? Känns klockrent; "hejdå älskling, nu går jag på föräldramöte, don´t wait up!" ;-)

Lfthmn sa...

Jag garvade också åt det där med riktiga böcker! Lite Sällskapsresanreferens (jag var jättenära att fråga Ving-killen på Grancan förra veckan vad han jobbar med på riktigt men vågade inte, det är säkert hundra miljarder personer som gjort samma sak innan). Fast jag satt också och fnissade länge åt min egen busiga idé.

cyndi sa...

Håller med Annika.
Jag läste.
Och blev sittande med pubtanken länge.
Om jag och F skulle göra det här där vi bor ....
Och nu blev det MIN tur att skratta så jag grinar :-D

Anonym sa...

Jag skrattade åt mina egna tankar i lördags när jag var på kurs. Det handlade om att barnen i verksamheten skulle få mer bestämmande rätt och chans att få komma till tals innan vi vuxna bestämmer över deras huvuden. Två sura typer-män-var indignerade över om detta verkligen var nödvändigt och att det skulle väl inte "användas i onödan"? Då började jag fnittra mycket opassande för jag insåg att vi nog inte skall "tvinga" alla att utföra den skrämmande uppgiften att prata med barn. Det skulle kunna bli som Sven Melanders fredsfråga om det är nån som minns den. //Anne

Amanda sa...

ha ha ha.
(jag minns fredsfrågan)