måndag 28 april 2014

Brevbäraren kom med en underbar present idag.

(Glömmer aldrig när brevbärarn kom medan jag pratade i telefon med en av mina förläggare, och brevbärarn ba': "Hej Amanda, läget, hur mår F & G? Har lite grejer till dig här", och förläggar'n i telefon ba': "Shit Amanda, brevbärarn vet ditt NAMN!?")

Storbritannien, barn. Storbritannien.
Här ger man brevbärar'n en hundring eller så i reda pengar i 'julbonus'. Då blir det så.
(Frissan ger jag 200 kr i dricks, eller nä, 30 spänn till schampo-personen och 80 till frissan, men mer om jag är jäävligt nöjd, som nu senast.)





2 kommentarer:

lilla S sa...

Amanda! Du vet det där vissa författare säger att "plötsligt träffas man av en berättelse som inte släpper taget om en, som man bara MÅSTE skriva", är det verkligen så? Det låter som när folk pratar om Den Sanna Kärleken man ska vänta på. Jag vill skriva men har liksom inga historier, bara lite fraser och bilder som flyter runt och inte vet var de ska göra av sig själva. eller historier som är alldeles för stora, det känns som att försöka äta ett hus eller så.

Att applicera sina bilder på en historia. Hur gör man det? Gör man det?

Amanda sa...

Ja och nej, kära lilla S.
För mig brukar det liksom vara två idéer som smälter ihop. Kolla på filmer och läsa bra böcker är ju en klassiker, och så spinner fantasin iväg: "Detta är ju lite som jag tänker, fast mer si-och-så!"

Ett annat tips många gillar är att utgå från en känd saga, men göra en helt ny version, typ byta kön på alla och förlägga handlingen till din egen hemort på 1980-talet - eller varför inte på en rymdfärja där huvudpersonen jobbar som rörmokare? Nämer du fattar.