tisdag 17 juni 2014

Ett starkt gråtminne.

Jag minns över huvud taget inte att jag har skrivit mina böcker.

Jag minns knappt barnen som bebisar eller små.

Det kanske starkaste "författar-minnet" jag har var att Snögloben (eller var det Tistelblomman? Jag vet faktiskt inte) var helt klar, redo för tryck, och lilla G var riktigt liten, och lilla F också, och vi bodde i gamla huset och E hade köpt champange, det var högsommar och jag var toksmal (ofrivilligt, men det blev så p g av att sovrummet vi bodde i då hade stora speglar överallt, fy fan, jag var konstant yr), och jag svettades som ett as, och lilla F fick rita i hela mitt ansikte med tuschpennor, och jag höll min lilla tjej som om det vore den första gången som jag riktigt SÅG henne, och vi satt utomhus och spelade den här låten av en slump, och nu gråter jag som en dåre bara jag tänker på det.

Min familj har aldrig ifrågasatt mitt jobb. Aldrig klagat på att jag spenderar oerhört mycket tid ensam, utan dem. De tycker att jag är coolast i världen. Hoppas det håller i sig.

8 kommentarer:

Moa sa...

Härligt med en stöttande familj :)

lilla S sa...

Är det en ny känsla eller har det varit så tidigare? Det där att inte minnas.
<3

lilla S sa...

Är det en ny känsla eller har det varit så tidigare? Det där att inte minnas.
<3

Musimus sa...

Aw... be happy Mandy. De ser dig - som du är - and to them that's the coolest, most perfect person. :) What more could you ask for? Om du ibland själv känner att du har missat detaljer(man missar alltid något här i livet - always one thing or another, du inte mer eller mindre än andra) så visar ju de härliga öngarna på motsatsen :) Proof's in the pudding, so to say. You've done good. Det är kvaliteten på den tid man spenderar med sina kära som är viktig. Går ju att trycka in stora kvantiteter, men sådana kan ju bli innehållslösa och frånvarande för det.

Har inga barn, men känner igen det där med att sluttampen på en bok = *mind fog* när man försöker tänka tillbaka på perioden. Hur gjorde man? Vad hände, och när? Det är liksom bara mållinjen som man ser tydligast. The sweet stuff liksom.


*[... och ååååh... inte undra på att du gråter med Annie's Song som soundtrack människa. Läcker ur mina ögon med nu när jag klickade på länken. And I've had a perfectly happy day otherwise. Börjar med en stilla tår, riskerar att sluta med en riktig ugly cry. Cheesus alltså...]

Amanda sa...

Tack!
Nej det är ingen ny känsla, en återkommande. Blev dock mer vanligt med småbarn nära inpå, man är liksom småchockad hela tin, och så I NUET *klyscha, klyscha*

Anonym sa...

Äh.
Du är där.
Det är du.
/Tutt

Anonym sa...

Och du kan ju alltid låta dem läsa bloggen sen... ;-)
/Tutt

Eva sa...

Starkt!
Att du delar med dig.