torsdag 26 juni 2014

Idé, stil och den o så viktiga strukturen - så skriver jag.

Kul att Simonas inlägg om redigering på egen hand (som jag länkade till nedan) fick sånt genomslag. Flera författarkollegor har tydligen givit sin syn, och jag kan bara hålla med: Det finns ingen succémall, men romanbyggandet (för mig) vinner på att ha en karta av något slag, eller i alla fall illusionen av en karta.

För det är ju så gränslöst. Man kan göra precis vad som helst; bara det funkar. Så en viss avgränsning är A och O i mitt fall.

Jag brukar använda denna som min riktlinje eller checklista (klicka för större). Det är inte min lag, men det hjälper mig att staka ut på ett ungefär hur många sidor av ca 250 som jag bör spendera på de olika faserna i huvudpersonens "resa".








Men det börjar inte så för mig. Snarare med en person, eller två, och en situation, och en magkänsla för att detta är så pass intressant för mig själv att jag vill spendera tid med att brodera ut till en bok. 
Man tillbringar en ohygglig massa tid ensam med sin berättelse och sina rollfigurer, så det gäller att man är intresserad själv.

Stil? Gestaltning? Ja vad faan, ibland flyter det, ofta inte. Men så här tänker jag:
De är alltför lätt att bara referera till en händelse i stället för att beskriva den som en teaterscen. Med en teaterscen menar jag att läsaren/publiken kan se allt; hur folk rör sig, vem som kommer in och ut, vad alla säger (och tänker, eller vad någon tänker, beroende på vilken berättarform skribenten valt).
En vän bad mig förklara just det tänket (ie 'show don't tell') mer i detalj, med exempel. Jag tog hennes dåvarande projekt som utgångspunkt. Lite så här: En viktig rollfigur framstod ofta som en skitstövel , men hade egentligen ett hjärta av guld. Det funkar då inte att skriva: "Peter var ofta en skitstövel men hade ibland ett hjärta av guld." Min kompis skulle i stället behöva omvandla detta i scener, en scen kan förslagsvis vara att Peter behandlar sina anställda stroppigt, men när en av dem får missfall på ett superviktigt möte på en superviktig dag för företaget är han - jättesnäll. Och skiter i det "viktiga jobbet". Eller/och han är en ointresserad pappa, men när ett av barnen blir mobbat eller åker fast för snatteri rycker han ut med buller och bång och är värsta kloka Bill Cosby. Eller/och: Han är en jävul mot sin värsta konkurrent men senare på dagen supertrevlig mot städerskan/slitna servitrisen.
Ja du fattar.
Eller: En annan viktig rollfigur hade en pappa som var notoriskt otrogen/flirtig. Skriv då inte: "Maries pappa var notoriskt otrogen och flirtig under hennes uppväxt." Omvandla i en scen om det är viktigt, OK? Beskriv i stället en fest när Marie var sju år och studerade sin pappas framfart med damerna.

Ens egen språkstil kommer på köpet då.

Men, som någon sa, ibland är det faktiskt OK att någon bara går över en gata. ALLT måste inte gestaltas. Dock viktiga/intressanta saker, känner jag.





7 kommentarer:

Pia Widlund sa...

Gestaltning kan man läsa hur mycket om helst om, svårt som tusan. En fin balansgång också, hur mycket ska gestalats? Nu redigerar jag min bok och försöker lägga in mer gestaltning och på vissa ställen går det bra och på andra ställen tycker jag det räcker. Det är bara att ge sig ut på den spända linan och blansera...
Pia W

Amanda sa...

Absolut. Kram!

Nina sa...

Jättebra!!!

Amanda sa...

Tack Nina!

Ingerun sa...

Tack för alla fina tips!

Ingerun sa...

Har du förresten läst den här artikeln angående gestaltning och dess effekter på hjärnan?

http://www.nytimes.com/2012/03/18/opinion/sunday/the-neuroscience-of-your-brain-on-fiction.html?pagewanted=2&_r=2&

Amanda sa...

Tack, ska spana in!