onsdag 10 september 2014

Jag gick sönder.

















Alltså det är ju så klassiskt.
In i väggen, ut i den underliga utbrändheten, spindelväv i skallen och glad om jag ids duscha, bla bla bla.

Men igår ställde en fantastisk gammal vän frågan:
Hur är det med dig?

Och jag sa som det var. Tvekade en stund, men sa det.
Att jag är en aning trasig. Jag gick sönder lite efter åtta böcker, två barn och en husflytt på fem år. Rätt skämmigt att inte må bäst när man egentligen är lycklig, när man faktiskt ... har allt. Jag levde drömmen. Jag sa aldrig nej. Varför skulle jag göra det? Äntligen frågade ju folk. Det var ju detta som det var meningen att jag skulle göra.

Min kompis svar var omedelbart och förlösande:

"Jag hade varit MER orolig för dig om du hade 'kept it all together' - det är fan ett sundhetstecken att inte må så briljant efter de fem åren. Annars hade du varit typ en robot. Älskar dig."

Tack min vän. Tack snälla.

"We all go a little mad sometimes."
- Norman Bates




11 kommentarer:

Anonym sa...

The good news är att man får en ny chans att ta lite bättre hand om sig, med lite större insikt och starkt "muskelminne" för liknande stunder - på andra sidan väggen.

Heja dig! <3 <3 <3

Passion är en bitterljuv eld. Mäktig, märklig och bitvis jävligt uttömmande.

Tack för allt du delar med dig av. Du är så cool. Så himla cool.

KRAM, Sara

Saga sa...

Din vän sade nog det bästa du kunde få höra och jag hoppas att du blir hel igen vad det lider.

Eftersom musik inte borde innebära några särskilda krav satte jag ihop en liten spellista till dig.

Man behöver inte vara det minsta religiös för att känna sig lite renare i själen efter att ha lyssnat på Förklädd gud och budskapet är kanske extra viktigt just nu, skriven som den är i slutet av 1930-talet, en tid somliga försöker få oss att glömma.

Om all text är för mycket föreslår jag Mozarts 40:de symfoni eller en cellokonsert av Elgar.

På slutet petade jag in ett par arior, en av dem min favorit ur Händels Alcina som jag tipsade om en annan gång.

http://open.spotify.com/user/saganordwall/playlist/6r01DoGMzBP4pSf5dmjgWG

Amanda sa...

Tack, och tack.

Pernilla Alm sa...

<3

Annelie sa...

Kram!

Perny sa...

Det är ingen bra känsla. Jag hoppas du kommer ur den på ett bra sätt och att du får den stöttning du behöver. Kram.

Sofia Johansson sa...

Önskar dig tid och ro så du får vila ihop dig. Krya på!

Anonym sa...

Det är så lätt att uppfattningen om vad som är "normal" arbetsbörda förskjuts när man alltid tar på sig lite extra. Jag fick en utmattningsdepression och togs in på sjukhus. När de släppte ut mig två veckor senare, var jag 100% inställd på att jag skulle tillbaka till jobbet, men börja lite lugnt, kanske bara 40 (!!) timmar i veckan… Till slut övertygade en av sköterskorna om att jag skulle flytta hem till föräldrarna ett tag istället. Det var faen det bästa jag gjort i mitt liv. Efter tre månader av noll ansvar och krav var jag en ny människa och verkligen älskade livet.

Jag håller verkligen med din vän om att det är helt normalt att vackla efter fem så intensiva år. När man är mitt uppe i allt kan det vara svårt att se sig själv utifrån och inse hur utarbetad man verkligen är. Det händer ju inte över en dag, utan går gradvis.

Ta hand om dig, Amanda. Jag har läst din blogg till och från under flera år och tycker du är fantastisk. :)

Amanda sa...

Tack kära ni.

Maja Gräddnos sa...

Ja du Amanda... precis så är det, du är så jävla cool. Och jag beundrar ditt skrivande gränslöst.

Men superwoman är du inte, inte du heller. Jag hoppas att du kan hitta igen och passa ihop dina pusselbitar igen. KRAM på dig.

cyndi sa...

Plåster och klister och tejp till dig.
Långsamverkande förstås.
För det kan ju få ta lite tid.
Det dära återhämtandet.
Det är ju så mycket man ska hämta åter.
Både ork och vilja och den där lusten.
Sakta och Fint.
Det blir bra Amanda.
Det är vi många som kan berätta om.