fredag 28 februari 2014

Hej, det är bara jag och min fantasi här igen.

Detta att det finns ett svenskt herrklädmärke som heter Stay Hard.

Ja du.



P.S: Svärmor tycker än idag att det var kissa-i-brallan-roligt när en brittisk livsmedelskedja - oklart vilken, detta hände i hennes minnes vår - lär ha lanserat sig i hennes USA med följande slogan:
"Fresh & Easy".
Hej kulturkrock mellan uk-engelska och us-engelska (= "Framfusig & Slampig"). 

torsdag 27 februari 2014

onsdag 26 februari 2014

Och efter två portioner

spaghetti + köttfärssås + chokladtårta var körde lilla F och lilla G en timmas dansshow för oss till London Calling på repeat. Båda kan gå ner i total spagat tydligen, det var nåt nytt, att de har ärvt mammas insomnade överböjlighet (hej, kommande växtvärken från helvetet).
Detta var tydligen "Best Birthday Ever!"
Ja man blir nöjd och glad, det blir man.

Nu: Sova?
Odds på det?


När en av de viktigaste personerna i ens liv

vill ha en Batmobile-tårta på femårsdagen ... ja, tja. Jag gjorde fan det bästa man kan med £10, en timma över, och kvartersbutiken, känner jag.

Sedan att det blev mer Bajsmobile kanske kan uppvägas av att den var rätt god? Och att födelsedagsbarnet var saligt?

(skratta och jag stryper dig)


Dagens prinsessnamnsvits:





tisdag 25 februari 2014

Dagens lokala språkavvikelser.

Håller upp en dörr för en man med bandage.

Han blir jätteglad och säger:
"Thanks pet!" på snyggaste skotskan.

Åh, det var så trevligt och exotiskt. Jag är annars mer van vid att bli kallad Love (av t ex servicepersonal eller folk som jobbar i barnens skola, speciellt om personen i fråga är 50+).  

Pet är en ömhetsbetygelse som enbart användes i Skottland och norra England fram till mitten av 1800-talet, då uttrycket började sprida sig söderut.

I Brighton vill jag minnas att det var fifty-fifty mellan Love och Darling, och att det var en gnutta vanligare att yngre använde det till andra yngre, t ex mellan arbetskamrater.
I London hör jag mer Darling.
Från människor med nordvästligt ursprung är inte Luvvie helt ovanligt. En kompis som bodde i Plymouth rapporterade om underbara frasen "Alright, my luvver".

Hur ser det då ut med köns-, ålders- och statusfördelningen? Helt ovetenskapligt skulle jag säga att alla kan säga Love, Pet eller Darling till alla, men inte ett barn till en vuxen så ofta. Jag skulle inte heller säga så till en chef, men hen skulle ev kunna säga så till mig, om vi var extremt vänskapliga och det inte var ett 'stifft' jobb.
Vet inte heller om det är så vanligt att man säger så till andras barn om man inte känner dem väl, dock ofta till de egna ("Do you want more pizza, luvvie?").
Och inte en vuxen man till en annan vuxen man så ofta (har dock hört det flitigt i gaybarer, från kund till personal och tvärt om), men oftare är det nog Mate som gäller 'mellan karlar'.

P.S: Luvvie är också slang för skådespelare, och då nedsättande*. Lär bero på att showbiz-fölk hellre kallar sina medarbetare för Love och Darling än att försöka komma ihåg alla namn.

*Antyder rövslickeri och ett pimpinett manér. 
 

Grattis lilla F!






















Fem år imorgon.

Hjärtat svämmar över av kärlek till dig.

måndag 24 februari 2014

Skriver en novell























med mycket parfym i.
Det är sköj.

Noveller är inte fluff, så menar jag inte, noveller kan vara skitsvårt. Men för mig är det ljuvligt att ta en paus från ett större romanbygge (ie en fucking symfoni), och skriva en liten "hitlåt", totalt luststyrd, utan förväntningar, som jag kanske kan sälja och kanske inte, men det spelar ingen större roll för det tar bara ett par dagar max, och arbetet är värdefullt i sig för det mjukar upp.

lördag 22 februari 2014

Bra Frida Boisen,

att du skrev det här, så att jag slapp.

Upprepa efter mig nu alla, föräldrar som icke-föräldrar:
Aldrig, aldrig ska jag be om ursäkt för mina ambitioner.
Aldrig, aldrig ska jag låta mig skuldbeläggas för mina ambitioner.






torsdag 20 februari 2014

Dagens matlåda.


















Det är visserligen Half Term (typ sportlov) här nu, men våra barn har ändå mer eller mindre barnomsorg p g av jag & E kan inte ta semester.
I e lilla Gs föris stänger aldrig, och lilla Fs skola erbjuder Play Sceme för en tusenlapp eller två per vecka under loven (kostnaden beror på timmarna - aldrig blir man så medveten om vad mad drar in, eller inte, per dag).

Lilla F är bortskämd med fransk gourmémat sedan tiden på föris. Han får kväljningar av skolmaten (som man betalar för, ca 35 kr/dag. Frukt + mjölk på förmiddagen, samt macka + mjölk på eftermiddagen är gratis/inkluderat). Därför har han matlåda varje dag. Matlådorna står inte i kyl, detta är ett problem, framför allt på sommaren. Men hey, det som inte dödar, det härdar (eller gör en väldigt sjuk).

I hans matåda finns ostmacka, youghurt, kex, äppeljuice.


Bra synpunkter

på senaste inlägget, en tackar.

Jaha, nähä, kanske dags för mig att skriva lite böcker på allvar och inte bara tänka på't.


tisdag 18 februari 2014

Feministfrågan som får ett eget inlägg.


















Från TravellingAK:

"Tack. Bra sagt, väl formulerat. Viktigt när offentliga namn - som du själv - formulerar sig bra och enkelt om feminism.
 Apropå feminism? Jag får ibland höra att "du gillar ju läppstift, du kan väl inte vara feminist". eller "jag har sett att du har kjol, du kan väl inte vara feminist".
Du måste ju fått den typen av kommentarer du med? Har du valt att bemöta? Hur? Ibland önskar jag att jag bara kunde skaka på huvudet, le och gå vidare men jag blir alldeles för frustrerad. Precis som "jag är inte rasist men..." känns det ibland som jag talar med en vägg dock. Hade varit intressant att höra hur andra bemöter & hanterar.
"

Svar:

Tack. Jävligt bra fråga hörru, och något jag fick fundera länge på. Många aspekter, osv, etc.

Man blir liksom inte mer Girly Girl än jag, det är nästan parodiskt, men kommentaren jag får ibland när fölk träffar mig på riktigt och snicksnackat lite är:
"Gud, du är ju ... som en MAN i sättet."
(Hej Aftonbladet & DN.)

Jag tror jag bloggade en gång att jag klär mig 80% för min make. Det är inte sant, inte som man tror kanske, jag klär och fixar mig som jag vill vara, för då mår jag bäst och är bäst på att jobba, vara förälder och partner och medborgare osv.
Smink: Älskart. Får renare hy av bra smink än om jag inte sminkar mig. Oren hy tycker jag gör ont + klär inte mig. 
Raka armhålorna + benen: Föredrar den känslan helt enkelt. Samt upplever att jag svettas mindre under armarna när jag är rakad, och det är den känslan jag tycker mer om.
(Sedan kan jag tycka att orakat är snyggt, alas ej på mig.)
Mycket av detta handlar alltså om bekvämlighet.
Klädstil: Jag tycker att jag är apsnyggast och bekvämast i klänningar.

Sammanfattning: Jag ser smink, rakat, klänningar och kjolar, samt vissa färger som mode-val och personliga uttryckssätt, inte indikationer på att jag är förtryckt, eller som att jag är anhängare av, eller offer för, sunkiga ideal.
Så ser jag det, och då är det min sanning. Eller?

En sorgsen (?), praktisk (?) aspekt:

När jag är fixad på traditionellt kvinnligt vis blir jag mycket mer synlig än när jag inte är det. Synlig för män, kvinnor och HBTQ-personer, det spelar ingen roll. Bilar bromsar in vid övergångsställen, jag får rabatt i affärer, fölk är trevligare, jag blir serverad snabbt i baren.
Och jag personligen gillar att vara synlig. Och mitt uppfixade modeval är Girly Girl. Och då anses jag "fin".
Gäller detta för alla kön; när de är extra fixade på sitt eget vis alltså, eller bara mig, eller bara kvinnor? Går det ens att avgöra? Är pudelns kärna: Är det viktigt att vara fin? Att känna sig fin? Att anses fin? Eller är 'finhet' bara glasyren på tårtan, eller å andra sidan som att plantera tulpaner runt Tjernobyl (om man är en jävligt dum person alltså)?

Vänligen diskutera i grupper.





Dagens icke-glosa:

"Träningsvärk".

Ingen aning om vad det heter på engelska.
Har aldrig behövt använda det ordet, hoppas aldrig jag behöver göra det heller.

Eller som Bruna Doktorn säger, typ:
"Planen är ju liksom inte att bli äldst på demensboendet."

söndag 16 februari 2014

lördag 15 februari 2014

Feminist-enkät.

Författaren Lisa Bjärbo slänger ut kroken, jag nappar.

1. Det här är feminism för mig…
En ideologi som strävar efter att definera, grundlägga och försvara politisk, social och ekonomisk jämlikhet för kvinnor.
2. Det här är feminism inte för mig…

Eh ... för mig är det samma sak att säga "jag är inte feminist" som att säga "jag är rasist".
3. Jag började kalla mig feminist när jag var…

Minns ej. Kanske när jag började vuxenstudera, runt 1998? Växte sig starkare under univeritetstiden 2000. Så jävla många dumma självförhärligande killar. Fast fröet grodde redan under mina första sommarjobb och mitt första fasta heltidsjobb på Stadium. Fy fan.
4. Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…

Vet ej, minns inte så långt tillbaka.

5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…
"Men män hade det minsann också kämpigt, och många hade ingen rösträtt på 1800-talet!" - Från 60+gamla gubbar.
6. Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…

Ingenting. Skulle vara jävligt mycket mer pinsamt och ångestfyllt att inte vara.
7. Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder
Kan omöjligt säga fem. Typ varenda kvinna som kom före mig.
8. Den viktigaste feministiska frågan för mig är…

Oj. Utbildning och sjukvård i utvecklingsländer. Förlossningsvård. Fri abort. Typ samma sak alltihop?
9. Så syns feminismen i min vardag
Jag jobbar som författare och en av mina (inte så dolda?) agendor är att skriva så att både kvinnor och män vill läsa, om flickor och kvinnor i 'starring roles'; som såväl hjältar, bovar och ibland offer. Männen i mina verk får gärna vara kuttersmycken och sidekicks. Predikar ofta för mina medföräldrar och -barn i skolan att det inte finns "pojklekar" och "flicklekar", eller "pojkkläder" eller "flickkläder" - bara BARN-kläder. På min sons första förskola röt en pedagog åt en tvåårig pojke som grät: "Don't be such a GIRL." Sonen går inte där längre. På min dotters första förskola klädde hon ut sig i en läkarklädsel och alla kallade henne "Sister Greta". Hon rättade dem, 1,5 år gammal: "No, no, no, I am DOCTOR Greta."
10. Här är tre skitbra boktips som på ett eller annat sätt handlar om feminism
Pass, vet inte. Läser allt och identifierar mig oftare med manliga karaktärer än kvinnliga. Är det feminsitiskt?

fredag 14 februari 2014

Barn har så jävla dålig smak

- och jag älskar det!

Våra cupcakes sålde slut först av alla, för 8 kr styck.

Och jag fick bästa Valentines-pressien av E:
12 flarror cava (nu 11).
P g av att man får en bra rabatt om man köper ett dussin.

/He knows me so well.

torsdag 13 februari 2014

Valentine's Day bake sale i skolan imorrn.

















Superäckliga ser dom ut.
The kids are gonna love'm.

onsdag 12 februari 2014

Ett stort tabu

i min bransch är att säga:
"Mina egna barn ääälskar mina verk!"

Öh, ja, givetvis gör de det. Det är ju dina f*cking barn.

Men ändå.
Lilla G vill googla mig, så det gör vi.
Hon hittar denna gamla fyrkantiga bild, ett promo-vykort jag gjorde för några år sedan.
"Oh, mamma, I love it, I want to see the movie!"
(Smart tjej, hon fick extra banan med vaniljsås ["puddin'"] bara för det.)


Hur könad är man,

så här 40 år senare?

Alltså, när man växte upp på min tid?

Föräldrar gör ju sin grej, och släkt, kompisar, skola, samhället sin grej. 

Jag har ju inget att jämföra med.

Men here goes:
Modet, vanorna.

Mamma ogillade volanger och rysh-pysch, madicken-klänningar och långt hår ända ner på stjärten.
Mycket möjligt att hon var inspirerad av Svensk Damtidning och Grace Kellys små Monaco-prinsessor Caroline och Stephanie, som var kortklippta och hade sportiga plagg.
När jag gick på barngympa fick jag böna och be för en rosa gympadräkt med liten kjol, mamma ville att jag skulle ha marinblå unisex. Hon var anti-Barbie. Smink såg jag aldrig. Ändå sminkade jag mig själv med tuschpennor.
I vissa perioder var mamma hemmafru.

Detta hände:
Jag blev en krusidullflicka. Är så än idag.
Jag har aldrig varit hemmafru, och vill aldrig bli.

Jaha, vad ska vi prata om härnäst?







Tappa extrakilon

med bara händerna basunerar en kvällstidning.

Är det bara jag och min störda fantasi som tänker "Coolt - fölk kan alltså onanera bort fläsket!"

tisdag 11 februari 2014

Mycket att rapportera

har jag tyvärr inte.

Fortfarande darrig efter feberhelvetet, mer saltsugen än någonsin, och har så smått börjat jobba igen.

Tänker mycket på feminismen och vilken jäääävla resa jag gått igenom där. Alltså, hur det var på svenska arbetsplatser under tidigt (och sent!) 1990-tal, nä du skulle nog inte tro mig om jag berättade de värsta grejerna.

Ändå har jag träffat långt fler bra än dåliga manliga medarbetare, älskare, kollegor, släktingar, skolkamrater, chefer, kompisar, lärare, undersåtar och pojkvänner.

Men de dåliga - satan helvete. Som sagt, du skulle nog inte tro mig om jag berättade.

lördag 8 februari 2014

Herreys, alltså.

Nu barn, nu ska tant berätta.

På MIN tid, då var det väldigt lite glitter och glamour och shomanship på SVT.
Det var i princip bara Melodifestivalen som levererade.
Detta var långt före Bagen, och Listan, och Nöjesmaskinen (glömmer aldrig måndagen efter A-Has framträdande, när klassens blygaste tjej [ej jag] fann sin röst under engelskalektionen och förklarade att hennes livs dröm var att resa till Norge och träffa A-Ha).

När Herreys vunnit stod vi alla, killar som tjejer, på den grusiga vändplanen utanför skolan och kokade och bubblade i vår kollektiva kärlek till dessa artister. Någon lyxis hade videobandspelare och hade spelat in skiten, och lärt sig dansen. Vi andra fick bara memorera, så gott vi kunde.

(Jag tycker fortfarande att Diggo-Loo är en vansinnigt bra schlagerlåt. Jamen hallå, pojkband, synkroniserad dans, syskon-stämsång, blåssektion, nerver, vilja, GÖLLIGT.)

Cirka 15 år senare, när jag var 20-nånting, pluggade min vän J konst i Göteborg, och en dag berättade hon att hon sett Per Herrey på en kvällsbuss. Han jobbade då som personlig assistent (tror jag), och deras blickar möttes helt kort, och hon blev alldeles spak.

Ungefär 25 år efter vinsten mötte även jag Per Herreys blick på något tåg, och jag vill understryka att det inte var på något slemmigt sätt, men även jag blev helt pirrig. Per Herrey! Han var aldrig ens någons favvo, men ändå. Jag tror det kallas DET.

Jag kan inte förklara det för någon som inte var med på den tiden, så att hen förstår.
Men om du var med då, ja då fattar du precis vad jag menar.





Födelsedagsmånad.



fredag 7 februari 2014

Nu jävlar.


























Det är den känslan jag behöver, den jag kan luta mig mot. Den enda.

Spelar ingen större roll vad det handlar om, att skriva en bok, att föda ett barn, klara en tenta, att köpa ett hus, att få det jag vill av en förhandling, ändra något, att påverka något, något så patetiskt som att äga en fucking utsåld klänning jag velat ha länge, hur som helst.

Det är den känslan jag måste ha för att det ska gå, för att något ska funka över huvud taget. Sa hon och fick äntligen tummen ur lyxröven och skrev en kvarts roman på en kväll, och ropade hem en eftertraktad trasa.

Det är förstås en efterkonstruktion, självklart är det det, jag tror inte på magiskt tänkande eller inre styrka eller brujería, lika lite som jag tror på allt annat. Hade det fungerat om jag levt som ett djur i en krigszon, om det enda jag önskade och tänkte 'nu jävlar' om var att mina barn skulle få leva väl? Självklart inte. Och det är givetvis därför vi alla måste spy på pajjiga flum-uttalanden som: "Ju mer man vill något, desto mer kommer universum att samverka så att det blir så."






onsdag 5 februari 2014

En man och hans avsky.

Min man avskyr ägg. Det beror på något som hände när han var liten.*

Jag gillar ägg.
Sättet han behandlar allt äggrelaterat i vårt hem är som jag tänker mig en förfärad medberoende.
Han diskar visserligen min äggskärare, men så slarvigt det bara går. Dänger sedan iväg den att torka på absolut sämsta platsen.
Äggkopparna knuffar han in på konstiga ställen, huller om buller. Äggkastrullen diskar han inte ens ordentligt, sköljer bara ur den så att det blir beläggning på insidan, så att jag ska se det, så att jag ska straffas.

Hela hans attityd skriker:
'Ja, jag understår mig att röra vid dina attiraljer, men inte mer än så! Jag har accepterat ditt bruk, men jag kommer aldrig att respektera det.'



*) Prematur i USA, tidigt 70-tal, amningen gick åt skogen och ersättning existerade ej då, så han fick vackert överleva på komjölk, mosad banan och äggröra från vecka 2.
Konsekvenserna av detta blev inte allvarligare än att hans första ord var "INTE MER"
(och han menade det).
Människan är en råtta, som sagt. En kackerlacka. Ett virus.

måndag 3 februari 2014

Helgen som försvann.

Har sovit, sovit, sovit. Och drömt trippy dreams.
Vaknade kl 17:15 igår, huset var tomt, very spooky.

Och enligt NHS-hemsidan har man absolut influensa om man har över 38 grader i mer än två dagar.

Men nu går det uppåt, nu j*vlar är jag på rätt väg!

Snart kanske jag t om bloggar nåt vettigt - den som lever får se.

lördag 1 februari 2014

Dagens googling:

"Ekorrarna äter upp mina tulpanknoppar!"

Dagens svar:
(I shit thee not)

"Gör en blandning av ditt eget piss, avklippta könshår, en cigarrfimp, öl, malkulor och peppar i vatten. Låt dra över natten. Vattna rikligt över din odling."

Eh ... jag tror just att begreppet 'lady garden' fick en ny innebörd. Och jag frågar mig: Hur viktigt är det att ha tulpaner i täppan ijenklien? Ekorrar är ju rätt söta, och ovanstående behandling är dels ganska arbetsintensiv, och dels något jag kanske tenderar att spara till mina vänner i viken med allra mest ... ö ... pikant smak.

Dagens dagens.






















Äkta institutions-style. Outsider art. Högstadiekonst.
Ångestkonst i sin kanske renaste form.

Skevt och mardrömslikt och bara ... fel, fast någon (läs: jag) försökte göra så fiiint.