måndag 30 juni 2014

Du är vad du äter

säger dom.

I så fall är jag helt otroligt j*vla läcker.


söndag 29 juni 2014

torsdag 26 juni 2014

Idé, stil och den o så viktiga strukturen - så skriver jag.

Kul att Simonas inlägg om redigering på egen hand (som jag länkade till nedan) fick sånt genomslag. Flera författarkollegor har tydligen givit sin syn, och jag kan bara hålla med: Det finns ingen succémall, men romanbyggandet (för mig) vinner på att ha en karta av något slag, eller i alla fall illusionen av en karta.

För det är ju så gränslöst. Man kan göra precis vad som helst; bara det funkar. Så en viss avgränsning är A och O i mitt fall.

Jag brukar använda denna som min riktlinje eller checklista (klicka för större). Det är inte min lag, men det hjälper mig att staka ut på ett ungefär hur många sidor av ca 250 som jag bör spendera på de olika faserna i huvudpersonens "resa".








Men det börjar inte så för mig. Snarare med en person, eller två, och en situation, och en magkänsla för att detta är så pass intressant för mig själv att jag vill spendera tid med att brodera ut till en bok. 
Man tillbringar en ohygglig massa tid ensam med sin berättelse och sina rollfigurer, så det gäller att man är intresserad själv.

Stil? Gestaltning? Ja vad faan, ibland flyter det, ofta inte. Men så här tänker jag:
De är alltför lätt att bara referera till en händelse i stället för att beskriva den som en teaterscen. Med en teaterscen menar jag att läsaren/publiken kan se allt; hur folk rör sig, vem som kommer in och ut, vad alla säger (och tänker, eller vad någon tänker, beroende på vilken berättarform skribenten valt).
En vän bad mig förklara just det tänket (ie 'show don't tell') mer i detalj, med exempel. Jag tog hennes dåvarande projekt som utgångspunkt. Lite så här: En viktig rollfigur framstod ofta som en skitstövel , men hade egentligen ett hjärta av guld. Det funkar då inte att skriva: "Peter var ofta en skitstövel men hade ibland ett hjärta av guld." Min kompis skulle i stället behöva omvandla detta i scener, en scen kan förslagsvis vara att Peter behandlar sina anställda stroppigt, men när en av dem får missfall på ett superviktigt möte på en superviktig dag för företaget är han - jättesnäll. Och skiter i det "viktiga jobbet". Eller/och han är en ointresserad pappa, men när ett av barnen blir mobbat eller åker fast för snatteri rycker han ut med buller och bång och är värsta kloka Bill Cosby. Eller/och: Han är en jävul mot sin värsta konkurrent men senare på dagen supertrevlig mot städerskan/slitna servitrisen.
Ja du fattar.
Eller: En annan viktig rollfigur hade en pappa som var notoriskt otrogen/flirtig. Skriv då inte: "Maries pappa var notoriskt otrogen och flirtig under hennes uppväxt." Omvandla i en scen om det är viktigt, OK? Beskriv i stället en fest när Marie var sju år och studerade sin pappas framfart med damerna.

Ens egen språkstil kommer på köpet då.

Men, som någon sa, ibland är det faktiskt OK att någon bara går över en gata. ALLT måste inte gestaltas. Dock viktiga/intressanta saker, känner jag.





tisdag 24 juni 2014

Hur redigerar man sitt manus på egen hand?

Alltså, innan man fått sin första bok antagen?
MÅSTELÄSNING från Simona.

(Jag hade tur och fick hjälp av en agent. Annars hade jag nog valt en privat skrivarcoach/lektör. Slängt lite pengar på min "bebis" helt enkelt.)



måndag 23 juni 2014

Skrivkramp är för amatörer

var det nån som sa. I så fall är jag en stor fet jävla amatör just nu.

lördag 21 juni 2014

Det är förfärligt svårt

att inte blogga om ongarna. Alla gulliga bilder, alla tokroliga saker de gör och säger just nu.
Men jag låter bli.

Jag kommer inte till Bokmässan i september. Det känns både bra och lite underligt, men mest bra. Har så mycket att jobba med inför 2015-utgivningen. Ska ha ett prat med en skrivargrupp i kvarteret i juli, ser mycket fram emot det. Har frågat om deras önske-ämnen, och de är:

1) Varför refuserar förlagen: De vanligaste orsakerna.

och

2) Hur skriver man ett kick-ass-slut på sitt manus?

Det kommer att bli livliga och givande diskussioner om jag känner värden och skrivargruppen i fråga rätt. Ettan är i alla fall tämligen lätt att svara på eftersom jag alltid tjatar på mina förläggare om svaren på det: Självbiografier refuseras som regel. Samt manus från uppenbart sinnesrubbade personer (och då menar jag sinnesrubbad-så-att-man-inte-kan-samarbeta snarare än sinnesrubbad-som-folk-är-mest-när-de-törs-släppa-loss).
Samt manus som är i helt fel format (ie t ex en alldeles för lång bilderbok avsedd för 3-6-åringar), alltså; skribenten har inte brytt sig om att researcha vad ett okej omfång är för den tilltänkta genren.
Eller att det helt enkelt inte finns någon gnista; det där svårdefinierade.
Sedan har vi förstås den lilla jobbiga nja-gruppen - där allt egentligen sitter, men något ändå saknas. Ibland kan det vara så enkelt (och trist) som att förlaget har ett annat författarskap på gång i samma stil/med liknande story.
Frågor på detta?

torsdag 19 juni 2014

Jag fick ett mail

som satte sig djupt.
Är jag ute på djupt vatten, mår jag jättedåligt?

Nej, så är det inte. Jag har vanlig hälsosam (?) skrivarångest, och jag tackar för omtanken. Men visst är det så att de senaste fem åren satt spår; jag har betraktat mig själv som ganska overksam men när jag ser till vad jag faktiskt gjort har det varit en nästan manisk produktion.
Av barn, och böcker. Mycket output och inte så mycket input, för att använda en klyscha. 
Men jag är här, jag mår okej, jag är med. Jag gör det jag vill göra. Vissa veckor, öhum, jag menar månader är tyngre än vanligt. Det är okej.

Eller som en av mina snälla förläggare sa: Spelar ingen roll exakt när det blir en ny bok, bara att det blir en.

Och det låter ju bra, och känns fint. Och på samma gång är detta mitt yrke, min inkomst. Jag brottas lite med den grejen. Om jag inte producerar har jag ingen lön. Tidigare har jag upplevt den pressen som peppande och produktiv men just nu en aning förlamande. Men, som en klok kollega sa: Kanske borde du söka ett annat jobb i några år? Är det det du vill?

Nej, det är ju inte det. Jag älskar författaryrket, trots allt, och vill fortsätta. Är så jävla lyckligt lottad som får hålla på med det här.


Eh ... bombgubben i Stockholm

var typ Bruce Willis? Oddsen på den?


tisdag 17 juni 2014

Till fölk som tycker

att di är för långa, för korta, för knubbiga, för ja, vaddå, jag inte vet jag, whatever.

Gör vad du vill, gör det som det är meningen att du ska göra, oavsett hur du ser ut.

Det säger dessa bilder till mig, och till dig.








Ett starkt gråtminne.

Jag minns över huvud taget inte att jag har skrivit mina böcker.

Jag minns knappt barnen som bebisar eller små.

Det kanske starkaste "författar-minnet" jag har var att Snögloben (eller var det Tistelblomman? Jag vet faktiskt inte) var helt klar, redo för tryck, och lilla G var riktigt liten, och lilla F också, och vi bodde i gamla huset och E hade köpt champange, det var högsommar och jag var toksmal (ofrivilligt, men det blev så p g av att sovrummet vi bodde i då hade stora speglar överallt, fy fan, jag var konstant yr), och jag svettades som ett as, och lilla F fick rita i hela mitt ansikte med tuschpennor, och jag höll min lilla tjej som om det vore den första gången som jag riktigt SÅG henne, och vi satt utomhus och spelade den här låten av en slump, och nu gråter jag som en dåre bara jag tänker på det.

Min familj har aldrig ifrågasatt mitt jobb. Aldrig klagat på att jag spenderar oerhört mycket tid ensam, utan dem. De tycker att jag är coolast i världen. Hoppas det håller i sig.

Försöker klura ut

hur man bakar in en gif på bloggy. Tar mer än 20 sek att fatta. Ger upp.
Orka. ORKA.

fredag 13 juni 2014

Dagens terapi:






















Sverigedräkt åt min dotter.

torsdag 12 juni 2014

Dagens terapi:

 Cheesy roasted pepper pinwheels.

Blev otippat supergoda. Tänk matigare drinks-snacks. Smörbulle med pizzafyllning typ.

tisdag 10 juni 2014

Prins Philip fyller 93

och en gång förra året körde han och drottningen förbi mig i en bentley. Jag vinkade till lite förvånat, sådär som man gör till en fd granne eller kompis mormor och morfar. Han vinkade som en jäkla galning till mig och log stort. Njöt helt klart av sitt ämbete. Drottning Bettan tittade ner.

Jag är inte rojalist, men efter typ 15 år i UK måste jag säga att jag tycker att brittiska kungahuset verkar rätt sköna. Min frissa hade Kate på besök i sitt barns lågstadieskola härom året, hon var astrevlig enligt uppgift. Det samma har jag hört om Charles och Camilla. Så, som en liten blinkning till andra kungahus, som eventuellt kanske kan ha lite att lära om det roliga och ärliga i att våga blomma ut i och lattja med överklassens skamlösa självberättigande, så tar vi här prins Philips bästa kommentarer:

ON STATE VISITS
'Do you still throw spears at each other?' To Aboriginal leader William Brin during a visit to the Aboriginal Cultural Park in Queensland, 2002.
'You managed not to get eaten then?' To a British student who was trekking in Papua New Guinea, during an official visit in 1998.
ON EUROPE
'I would like to go to Russia very much — although the bastards murdered half my family.' In 1967, when asked if he would like to visit the Soviet Union.
'Damn fool question!' To a BBC journalist at a banquet at the Elysée Palace in Paris after she asked the Queen if she was enjoying her stay.
ON SCOTLAND
'How do you keep the natives off the booze long enough to pass the test?' To a Scottish driving instructor in 1995.
ON CHINA
'Ghastly.' Prince Philip’s opinion of Beijing, during a tour of China in 1986.
'If it has got four legs and it is not a chair, if it has got two wings and it flies but is not an aeroplane, and if it swims and it is not a submarine, the Cantonese will eat it.' To a meeting of the World Wildlife Fund in 1986.
ON MULTI-CULTURAL BRITAIN
'So who’s on drugs here? He looks as if he’s on drugs.' To a 14-year-old member of a Bangladeshi youth club in 2002.
'Are you all one family?' Said to mixed-race dance troupe Diversity at the 2009 Royal Variety Performance.
ON WOMEN
'British women can’t cook.' Endearing himself to the Scottish Women’s Institute in 1961.
'Ah, so this is feminist corner then.' To a group of female Labour MPs at a Buckingham Palace drinks party in 2000.
'When a man opens the car door for his wife, it’s either a new car or a new wife.'
ON CELEBRITY
'What do you gargle with — pebbles?' To Tom Jones, after the Royal Variety Performance, 1969. He later added: 'It is very difficult at all to see how it is possible to become immensely valuable by singing what I think are the most hideous songs.'
'Oh, it’s you that owns that ghastly car, is it? We often see it when driving to Windsor Castle.' To near-neighbour Elton John after hearing that he had sold his Watford FC-themed Aston Martin in 2001.
ON FOOD AND DRINK
'Get me a beer. I don’t care what kind it is, just get me a beer!' On being offered fine Italian wines by Prime Minister Giuliano Amato at a dinner in Rome in 2000.
ON CLASS AND MONEY
'People think there’s a rigid class system here, but dukes have been known to marry chorus girls. Some have even married Americans.' In 2000.
'If you travel as much as we do, you appreciate the improvements in aircraft design of less noise and more comfort, provided you don’t travel in something called economy class, which sounds ghastly.' To the Aircraft Research Association in 2002.
'All money nowadays seems to be produced with a natural homing instinct for the Treasury.' Lamenting the rate of British tax in 1963.
ON ART AND FASHION
'You didn’t design your beard too well, did you? You really must try better with your beard.' To a young fashion designer at Buckingham Palace in 2009.
'It looks like the kind of  thing my daughter would bring back from her school art lessons.' On seeing an exhibition of 'primitive' Ethiopian art in 1965.
ON THE PRESS
'You have mosquitos. I have the Press.' To the matron of a hospital in the Caribbean.

Hur jag tror att jag ser ut


när jag glor på intressanta människor:



























Hur jag faktiskt ser ut:



Nytt omslag






















när Snögloben kommer i pocket i oktober.

Säg fint?

(Ja, jag hade inflytande.
Och ja, jag är medveten om att klänningen ser en gnutta historisk ut. Jag gillar det.

E: "Hmm ... jag tänker bara ... ditt efternamn?
Kunde de inte gjort det liiite större?")

torsdag 5 juni 2014

Jag vet ingenting.

Lick the Tins - Can't Help Falling in Love

Jo, lite vet jag. Att barnen är för jävla sköna och gulliga och roliga. Och jag vill inte blogga om dem mer. De är för stora nu, de kan nästan läsa. De fattar att en bild och text om dem på Internet, den kan alla se.

Och jag vet att jag har ljugit:
Jag har sagt i intervjuer att mina gamla böcker (och deras makalösa mottaganden) inte känns som en kvarnsten runt halsen.
Det var ljug, det är en kvarnsten.
Jag minns inte hur jag skrev de där böckerna.

Att jag, JAG faktiskt skrev dem, och de underbara ord jag fick för det, är ingen tröst för mig idag. Jag försöker börja om. Det går jättedåligt.




 


söndag 1 juni 2014

Operation Uppryckning

sket sig.

Vet inte riktigt vad jag ska säga, inget speciellt har hänt eller så, men jag fixar inte att blogga just nu. Kanske inte på ett bra tag.

Kram,
Amanda