onsdag 21 januari 2015

De två halvorna.






















 Antony Gormley


De senaste dagarna har jag tecknat så mycket att jag fått ont i revbenen. Eller så är det levern som spökar. Fast nä, det beror nog mest på hållningen.

Och jag tänker: Ja just det, jag är ju illustratör också!
Jag hinner glömma det mellan varven precis som jag glömmer skrivandet, hur jag gör för att få ihop en bok alltså.
Och jag är så lycklig att jag får göra detta i stället för att sitta som när jag var liten och tonåring och teckna och gå in för det som fan och låtsas att jag hade olika uppdrag som någon skulle vilja ha och tycka om ("Men å vad fin den ledsna lilla pojken blev, du har fångat stämningen perfekt.").

Och jag tänker på en intervju med Al Pacino där han sa att varje gång han ska hålla i ett skjutvapen i en roll så har han ingen aning om hur man gör, och instruktören blir förvånad och säger att nämen Al du har ju varit med i åttiotvå snutfilmer, hur kan du inte veta hur man håller i en pistol?

Nä för det var tydligen helt individuellt för varje rollfigur och efter avslutad film försvann det liksom från Al och han fick lära sig vapenhanteringen på nytt med nästa 'gubbe'.

Och det där kände jag igen lite. Jag är hela tiden ny inför det här jag gör. Ju äldre jag blir desto mindre vet jag på något sätt.

Jag försöker skriva på en fristående roman för vuxna också, som inte är i en serie alltså, och det har jag aldrig gjort förut. De går skitdåligt. Jag måste ha hållit på i 1,5 år nu. SO not me.
Det är för öppet, jag behöver begränsningar.
Men rita är bra. Använda den andra hjärnhalvan på nåt sätt.


4 kommentarer:

Christin sa...

Couldn't agree more - rita är fantastiskt att få kombinera med skrivet, liksom *host* träning i stil med crosstraining eller jogging, något som gör att man svettas. Yoga fungerar såklart också. Men detta är som en ny drog för mig och jag har redan gått ner 2 författarkilo! Eller som min man säger: "Tvååå liter fett!"

Eva Karlsson sa...

Hej Amanda. Låter jättespännande med en fristående roman för vuxna. Visserligen kommer jag att sakna Maja Grå men hon måste få leva lite i skymundan ibland. Vem står ut med det offentliga livet hela tiden?

Musimus sa...

Andras skaparglädje är smittsamt! Tack för att du är en sådan smittspridare Amanda! Öh... eller... jamendufattar...

Du har ju barnaboksskrivande, tecknande/illustrerande och mysrys att variera med, så vuxenromanen kan få ta den tid den behöver innan det skramlar loss - det gör den förr eller senare, om grundstoryn håller och är grym. Provat att leka lite med de moment du har svårt för? Helt förutsättningslöst göra små 'tvärtomövningar' kring problemområdena där man har fastnat eller inte känner klickar. Radikalt riva och bygga om. Det är ett rätt enkelt sätt att vaska fram aha!-lösningar på. Ty kanske har man ibland bara stilistiskt fastnat i ett specifikt mönster att tänka och skriva på, med ett specifikt resultat/mål som inte fungerar i just det projekt man har problem med. Kanske. You've done this longer than I have though, så du har nog fiffigare tips som fungerar (kan nog bli ett blogginlägg för en slö och regnig dag?).


Lajk åf thä däy:
Jag är hela tiden ny inför det här jag gör. Ju äldre jag blir desto mindre vet jag på något sätt.

Tror du är på rätt väg som filosof i.a.f. :P Ju mer man lär sig, desto mer inser man hur lite man egentligen vet. Kanske ger det skäl för oro om man istället en dag sitter och tror sig veta allt med en absolut och dövblind tro?

Amanda sa...

Tack tack!