lördag 17 januari 2015

Den bortglömda matlagningen.
















En stor grej som hände i tvåbarnschockens efterdyningar var att vi slutade laga mat efter ett djupt snack. Vi har i princip bara ätit halvfabrikat i 4 år nu alltså. Something had to go, det fanns absolut ingen lust eller ork. Det funkade inte att pressa kokta hjärnan hitta på rätter, laga från grunden och sedan försöka njuta av detta vällagade, genomtänkta mål varje dag. Middagen blev enbart en källa till stress och besvikelse när båda föräldrarna var helt slut i kolan + kroppen efter vaknätter, jobb osv, och barnen var små och osynkade.

Och det har funkat helt OK. Mat gick från passion och njutningsmedel till ... bara föda, helt enkelt.

Men visst har det varit trist. Och för mycket salt och taskigt kött och felkryddat och allt det där. Så det är rätt gött att vi (mest jag) börjat hitta tillbaka till matglädjen.
Idag gjorde jag nåt jag aldrig testat: Minestronesoppa. Och det blev bra! Ljusår från skolbespisningen om en säger så. Och med knaprigt bröd och massa smör till. Följde Jamie Olivers recept fast utan kikärter och trots att jag HATAR det tillgjorda språket i hans recept.

Fattade halvägs igenom soppkoket att jag var inspirerad av boken jag läser nu; Between Two Fires av Christopher Buehlman. Den utspelar sig i 1300-talets pestdrabbade Frankrike och folk svälter och nån vitlöksdoftande gryta är typ himmelriket.

Och nu kommer jag att tänka på en bokklubb som läste min 'Döden på en blek häst' och sedan återskapade all mat i boken till sin träff. Till och med sega student-ostfrallor!
Det var nog det finaste jag hört sedan jag konfirmerades.

3 kommentarer:

Nina sa...

Kul att du hittat tillbaka till matlagningsglädjen! Jag har precis lagt in en beställning på att få en matkasse hemlevererad framöver pga vår första bebis kommer i februari och jag gissar att "slut i kolan" kommer vara standard framöver...

Jennie sa...

Vad glad jag blir att du vågar tala ut om det här. Jag vet inte hur det är i UK/Oxford/din stadsdel MEN här i PK-Sverige finns det (nästan) inget så tabubelagt som det här med vilken mat man ger sina barn. Halvfabrikat, oekologiskt, socker är likställt med att förstöra sina barn för all framtid. Helst ska man kavla ut sin pastadeg själv (helst gjord på nåt glutenfritt, ekologiskt och fullmåneskördat mjölalternativ) sen blir det färsen då från kossan som man med all säkerhet ska ha levt lycklig på gångavstånd från butiken tills man maler henne i mormors gamla tillbehör till matberedaren. Då blir alla barn glada och otrotsiga, i hela sina långa friska liv. OM man INTE ställer fram ketchup på bordet, då är allt förstört.

Well, jag har inget emot mat lagad från grunden eller ekologiska råvaror. Tvärtom. Men livet är, som du skriver, större än så och man måste välja sina prioriteringar. Och alla gör det ju ibland, äter halvfabrikat. Och ärligt talat, hur många förhållanden/nervsammanbrott/middagar har inte micron räddat?

Så tack för att du, som föräldrer, offentlig person och svensk (om än i exil) vågar tala om detta!

Anonym sa...

Är uppvuxen med hemlagat från grunden, hembakat bröd, groddande och utan micro innan det blev trendigt och fortsatt själv på samma vis, så när det är uppförsbacke i livet är det underbart att det finns halvfabrikat i affären och sushi- och pizzaställen runt hörnet. Lite som med grammatiska regler, när en kan dem kan en skita i dem!