tisdag 17 februari 2015

För fyra år sedan

blev jag tvåbarnsförälder.
Det har varit, och är, alldeles underbart. En gåva, högsta vinsten, mjölk och honung, rena paradiset, you name it.

Det har också varit ganska sinnessjukt, och då menar jag inte tjo-fräs-hö-hö-tokigt utan ... tja, svårt och tufft. Ser ju på bilder och filmer hur död min blick var, hur leendet fick pressas fram, hur umärglad kroppen blev. Hör hur frånvarande, rent av otäck jag låter på rösten. Jag är inte samma människa nu, och jag saknar mig som jag brukade vara, så är det tyvärr. Och då har vi det ändå bra; vi är två föräldrar, alla är friska, vi har jobb (som vi dessutom gillar). Men alltså, tvåbarnschocken - nä nä, kom aldrig och tro att jag tänker sockerströssla den upplevelsen.

Nåväl, nu ska jag sluta gnälla och fokusera på mitt livs huvudperson (på delad förstaplats med sin bror) som fyller fyra. Smarta, roliga, tuffa, kärleksfulla och nästan löjligt gulliga lilla G.





4 kommentarer:

Annika sa...

Fint formulerat, att du saknar dig som du brukade vara. Det är så det känns och man får väl hoppas att lite av den människan finns kvar när barnet/barnen flyttar hemifrån (men en nästan panschis-version av mig då jag skaffade barn en bit efter 30). Det är inte så många som vågar tala högt om den känslan mitt i allt det fina.

Amanda sa...

Tack Annika. Jag var nog 'mitt gamla jag' tills hon blev tre-fyra månader och storebror var 2,5 år, då tog mina mariginaler slut. Jag var 37 då, hoppas hinna ikapp mig själv igen innan 45. ; )

Åsa Hellberg sa...

Du har Englands sötaste ungar.

Amanda sa...

Och du är så snäll och vacker och har ett SKITSNYGGT efternamn!