onsdag 27 april 2016

Dåliga vibbar?

Jag är ju en skeptiker trots att jag gärna läser om och skriver om det okända.
Men nu undrar jag, av ren nyfikenhet: Har du någonsin fått en otäck känsla; upplevt ondskans närvaro, på en plats eller omkring en person?

Som barn fick jag för mig att jag kunde känna om ett hus var 'ont eller gott' (eller kanske snarare otryggt eller tryggt). Kommer speciellt ihåg en kompis från lekis, henoms hus doftade av en speciell tvål som egentligen var god men fick mig att vilja bajsa på mig av skräck. Föräldrarna var jättesnälla om än nästan lite för välmenande. Det var säkert inget konstigt alls med dem egentligen. Men känslan, oj vad jag minns den känslan inne på deras fina toa och den där röda tvålen. Sedan flyttade de.



18 kommentarer:

Johannes sa...

Det finns ett hus på Fredsgatan i Gnosjö som är ont. Allt i huset känns fel och i ett av rummen i källaren kan man inte stanna längre än ett par sekunder. Luften går inte att andas och omsluter en så man nästan kvävs av trycket. Undvik.

Amanda sa...

Berätta mer! Vad gjorde du där? Vet du något om husets historia?

Hanna Lans sa...

Oh ja! Hela min "In i evigheten" handlar om sådant som hände och hade hänt i mitt gamla hus.

Amanda sa...

Jamen ge oss nåt smakprov då människa!

Terese sa...

Min morsa bor i ett gammalt bårhus efter tbc sjuka. Där var det riktigt hemsk ett tag men det ordnade upp sig.
Utanför samma hus står det ett gammalt träd och min dotter då 3 år kläckte ur sig att det blixtrade från trädet. Mycket riktigt åskan hade slagit ner i träden flera år för hennes födelse.

Amanda sa...

Hur 'ordnade det upp sig'?
Alltså din unge ...

Påminner mig om när min kompis A som liten, kunde knappt prata än, spände ögonen i sin mor och sa "Nu är jag en liten pojke men nyss var jag en gammal man i en kyrka."

Hade dåliga vibbar kring en ungdomsledare som barn. Kunde inte sätta ord på det. Inget hände mig, mer än att han gärna ville fota oss småflickor och ha oss i knät. Som jag minns det var han ofta den ende vuxne i lokalen. Han var älskad av alla vuxna i samhället. Tänker på't ofta.

Anonym sa...

Jag är otroligt känslig för stämningar av alla slag, främst bland levande människor. Hehe.. Men jag skulle sova ensam i en tom prästgård en sommar och det gick bara inte. Hur mycket solen än sken om dagarna satt jag och åt lunch ute om det gick, i huset rådde mörkret. Fick bo i ett annat tomt hus och det gick hur bra som helst, för det var vänligt.
Ondska har jag känt hos en person som inte fick den tjänst hon sökt. Hennes ondsinta planer mot sin konkurrent som vann var utstuderade. Hon vände en hel grupp människor mot den andre och han slutade till sist och flyttade. Med rent skitprat hade hon dessutom lyckats få mannens äktenskap i gungning. Man såg tydligt i hennes ögon att något inte stod rätt till där när något/någon gick henne emot. Ser de ögonen framför mig än i dag och ryser.

Amanda sa...

Anonym, tack för dessa. En känner ju till om confirmation bias och allt det där, men visst fan har en instinkter. Den där boken "The gift of fear" menar tydligen att magkänslan har rätt 50% av gångerna (hur de nu har kunnat mäta DET men anyhow). Vet vad du menar med 'de ögonen'. En person som skulle kunna göra i princip vad som helst för en futtig fördel.

DDT sa...

Jag var hemma hos en ny kompis för första gången när jag var i 15-årsåldern. Utifrån såg huset alldeles fantastiskt ut. Ett kråkslott med massor av snickarglädje. Men i samma ögonblick som jag klev in, försvann alla positiva känslor. Jag har aldrig tidigare varit rädd i ett hus fullt av människor, men där var det otäckt.
När min kompis skulle äta middag fick jag stanna på hennes rum (bara det säger ju något om stämningen i familjen) och jag satt med ryggen pressad mot väggen hela tiden. För var man än befann sig kändes det som om någon stod bakom en och hatade en. Värst var det i trappan. Bara väntade på att känna ett par händer i ryggen när jag skulle gå nedför den. Vi fortsatte vara kompisar men jag gick aldrig någonsin hem till henne igen. Läskigaste ställe jag någonsin besökt, tomma så kallade "spökhus" inräknat.

Amanda sa...

Ryser och njuter.

Hanna Lans sa...

Skakande sängar, puttad nerför trappor, en kvinna som framträdde framför mig, saker som kastades om man svor, örfilar från tomma intet ... I could ho on and on.

Amanda sa...

Fy satan, vad gjorde du?

Amanda sa...

eller jag kanske helt enkelt får läsa boken ...

Jenny sa...

Jag kan tycka att vissa hus har en obehaglig atmosfär. Eller som vår förra lägenhet, jag kunde känna mig iakttagen i den. Det var ett dödsbo. När en vän kom hem till oss med sin son som bara var några år gammal frågade han vem tanten i trappan var. Lite kusligt...

I vår nya lägenhet har jag inga vibbar alls utan känner mig trygg. Det är också en nybyggd lägenhet. Men jag tror absolut på att hus och lägenheter kan ha "något" kvar. Ofta tycker jag att man kan känna en viss stämning i olika hus. Som när vi går på husvisningar. I vissa hus känns det bara välkomnande och bra medan andra hus skapar en olustig känsla...

Anonym sa...

Två ställen.
1) Utmed ån som flyter söder (?) om Igelstorp, kallad Lillån i folkmun. Gick en vinterdag en långpromenad på Åsen (på andra sidan från samhället räknat), skogen var tät och snårig och stämningen tryckande, isen hade börjat bryta upp här och var och helt plötsligt kändes det som att jag bara "ville" gå över ån på den tunna isen, skogen liksom tryckte ut mig, ångesten på platsen var så vidrigt laddad att någon MÅSTE ha gått ner sig där. Lite Näcken-varning på den och vattendrag som lockar. Jag rusade vidare utmed strandkanten och fram till en bro längre fram. Vidrig ångest på den platsen. Jag går aldrig dit mer. Usch.
2) Gammalt hotell som vi bodde på i Wales, också vintertid, stor öppen spis i samlingshallen, gamla rum, men oj vilken ångest i väggarna. Mardrömmar på natten och tung luft, tryckande. Måste kolla upp vad det hette, minns inte riktigt...

/TUTT

Amanda sa...

tanten i trappan

skogen tryckte ut mig

Satfläsk! Satfläsk!

Perny sa...

Jag har varit med om en hel del knep under min tonårstid men när det blev för mycket tog jag avstånd och har väl inte riktigt upplevt så mycket sedan dess. Nu är jag dessutom gift med en man som förlöjligar allt sådant så jag talar sällan om det.

Men exempel på hus som var mysko var när jag kom hem till en kompis. Vi stod utanför dörren och hon höll på att låsa upp när jag kände tydligt att det var någon som stod och såg på mig. Jag vände mig om utan att se någon och jag tyckte jag såg en katt springa iväg. Jag nämnde det och min kompis sa att det var en gubbe som stod, och så pekade hon precis åt det håll jag känt att någon tittat på mig från, och iakttog alla som kom och gick. Hon berättade även att de hade många katter som strök runt huset och jamade/ylade på nätterna. De hade även sett skuggor av katter på väggarna. Efter ett tag när de bott där fick de veta att en djurplågare bott där tidigare som plågat ihjäl katter och begravt dem på tomten. Hade en så där jobbig känsla i magen i det huset.

Jag själv hade en liten munk i min lägenhet. Jag hade gjort en seans tillsammans med en kompis och efter det skrapade stolarna i köket när man inte var där, mitt lilla rullbord åkte över golvet och min tama råtta var helt galen på kvällarna. Vid ett tillfälle såg jag en kort munk som passerade utanför min dörr. Det var någon gång då jag kände att det räckte, typ, och slutade uppsöka det. Idag använder jag känslan som var då för att skriva min litteratur :D

Amanda sa...

fan va underbart Perny

djurplågare, lägst av de lägsta : p