fredag 13 maj 2016

Har just haft ett vackert och konstigt samtal

men maken.
(svarar på frågor snart, i annat inlägg)

"Vilken sång vill du ha på din minnesstund/begravning?" frågade jag lättsamt (vet inte varifrån jag fick tanken).

Han blev helt ställd, men sedan tyckte han att det var ganska kul.
Själv blev jag konstigt rörd.

Han sa, "om du fick tio sekunder på dig att välja, säg att jag just dött, vad väljer du? Ge mig två alternativ."

Då blev det med ens jättelätt. E kan absolut ingenting om musik, men jag har lärt honom lite. Så, Toreadorens sång från Carmen (har lagat så mycket god mat ihop till den), eller denna. (senaste operan vi såg tillsammans, älskar den)

Han valde den sistnämda, men gillade båda mina val. Helst med live-sångare förstås.

Vi pratade också om hur minnesstunder är till för att hylla ett liv, inte grotta in på ett dödsfall.

Själv borde jag nog ha nåt i folkviseton, eller musikal. Men det är ju inte upp till mig.

Hur tänker du om sånt här?



12 kommentarer:

Hanna Lans sa...

När jag var barn och tonåring hade jag mycket bestämda åsikter om detta ich skrev ner på en lapp så ingen skulle missa det. Det skulle spelas "Pavane för en död prinsessa" och kistan skulle vara vit och folk fick bara ha med sig styvmorsvioler och lägga på. Jag var mycket bekymrad över att vissa kanske trodde att det var ok med att istället ta med penséer, så jag struntade helt enkelt att fö som barn. Jag och sonen har pratat igenom det hela och han får bestämma allt. Om jag får bestämma så skulle jag brännas och sedan spridas i havet under tystnad.

Unknown sa...

Jag insåg nyligen att jag vill ha två verser ur "i denna ljuva sommartid" på min begravning! Med dalamelodin, inte den tradiga melodin man sjöng på skolavslutningar. Dels versen som går "När jag hör trastens klara sång, när lärkan jublar dagen lång högt över berg och backar. Då kan jag icke tiga still, min Gud, så länge jag är till - för livet jag dig tackar." Och sen versen efter, om himmelen.

Hanna Lans sa...

Åh, vad vackert!

Johannes sa...

Der Ewigkeit Saphirnes Haus av JS Bach. Eller Et Misericordia. Eller Actus Tragicus. Eller Marche Funebre med Candlemass :)

Saga sa...

Som ung och deprimerad Länge ville jag ha Didos klagan ur Purcells Dido och Aeneas på min begravning - då tyckte jag att textraden "remember me but oh forget my fate" kunde passa men när jag sjöng den på en begravning i höstas kändes det märkligt: var det verkligen så de anhöriga tänkte om denna kvinna, som annars verkade ha levt ett gott liv. Däremot är jag säker på att jag vill ha den svenska psalm 74, "Du som gick före oss" - svår men vacker.

Och jag drömmer om att få sjunga Benamin Brittens tonsättning av W.H. Audens dikt "Funeral Blues" på en begravning.

Johannes sa...

@Saga: With drooping Wings ur samma opera är SÅ vacker och SÅ skön att sjunga.

Birgitta sa...

Min mamma, som var gammal Norrbottenskommunist och ateist, fast avfallen till höger och bliven socialdemokrat någon gång i medelåldern, hade inför sin begravning två önskningar, vilka hon hade klargjort långt innan hon blev gammal och sjuk: Den ena var "Han har öppnat pärleporten" för att det var en klämmig psalm tyckte hon, som hon mindes från sin barndom då en frireligiös släkting brukat sjunga den. (För övrigt var hon till sin död lika fast övertygad om att religionen är ett opium för folket som hon varit i sin ungdom.) Den andra önskningen var Internationalen. Japp, jag sa ju att hon var en gammal (och mycket stridbar) socialist.

När slutet började nalkas sa hon att hon inte nödvändigtvis behövde ha Internationalen ifall vi barn skulle känna att det var för konstigt, men jag lovade henne att hon skulle få den, och det fick hon. Den sjöngs visserligen inte men spelades på orgel som utgångspsalm. Mitt starkaste minne från mammas begravning är när ceremonin var över och organisten började spela utgångspsalmen. Då lyfte jag blicken och såg mig om i kyrkorummet. Och det var fascinerande att se hur det tog ett tag innan folk identifierade "psalmen". (Man är ju inte riktigt van att höra Internationalen på orgel.. det låter lite annorlunda.) Men det gick precis att se i varje individuellt ansikte när insikten kom - och hur många började le eller till och med skratta. För det var så typiskt mamma, och fastän jag själv varken är ateist eller socialist så kändes det så rätt, så jag är så glad att vi genomförde detta.

Hanna Lans sa...

Men åh vad fint!

Amanda sa...

Älskar dessa kommentarer.

Anonym sa...

Vilka fina kommentarer fick en tår i ögonvrån. Känsligt ämne just nu. Pappa har en slumrande cancer i kroppen och mamma är dement. Måste på något sätt försöka få till en pratstund med dem om vad vi vill ha på våra begravningar. Hade varit bättre att klara av detta innan sjukdom och ålderdom smyger sig på. Men jag förstår inte riktigt varför du skriver "att det inte är upp till dig" Amanda? Ska faktiskt göra slag i saken och skriva ett vitt arkiv för mig själv. Inte bara tänka tanken..//Anne

Amanda sa...

Anne, jo jag tänker att begravningen mer än något annat är för de efterlevande, inte för mig. De får ju göra precis vad de vill, snorta min aska till tonerna av 'Jag hatar dig, ditt helvete' om de så önskar.

(det är f ö en riktigt bra låt av Robban Broberg när jag tänker efter)

Helga sa...

Här sladdar jag in sent omsider. Vilket underbart inlägg och vilka underbara kommentarer! Internationalen på orgel, wow!

På pappas begravning i höstas hade vi en saxofonist och en basist som spelade Round Midnight och Danny's Dream. Det var två av hans favoritmelodier. De spelade också Jag vet en dejlig rosa, valde den mest på måfå. Nej! Det gjorde jag ju inte alls, nu minns jag att jag själv sjöng den på mormors begravning och att pappa tyckte det var fint.

Sedan spelades Träd fram du nattens gud med OD, en sanslöst vacker inspelning. Och Bellman är ju bara så underbar, första versen kommer här:

Träd fram du nattens gud
att solens lågor dämpa
bjud stjärnan på din sky
mot aftonrodnad kämpa
gör ljumma böljan kall
slut ögats förlåt till
och lindra kval och krämpa
och blodets heta svall.

Alla trodde förstås att det var pappa som valt musiken, men det var jag. Jag visste eller anade vad han hade velat ha och framför allt var jag alldeles trygg i förvissningen om att han tyckte ungefär som du: de efterlevande ska välja.

La ci darem la mano är så fin, passar utmärkt på en minnesstund tycker jag!

Förresten blev jag himla glad över begravningsentreprenörens reaktion: "Oj, du kan ju det här. Det var grejer! Annars brukar det bli Bred dina vida vingar och sånt, vad trevligt med omväxling!"