lördag 8 april 2017

Det blir så tyst, det blir så högt.

Det är svårt att veta vad en ska säga.
Mer än sorg och vrede och äckel.

Jag har bott i UK i snart halva mitt liv, alltid på pendlignsavstånd till London. Terrorhotet här är ytterst verkligt och alltid i närheten.

7 juli 2005, självmordsattacker som dödade 52 och skadade 700.
21 juli 2005, fyra bomber placerade på tåg och bussar som lyckligtvis inte dödade någon.
29 juni 2007, bilbomber som lyckligtvis inte dödade någon.
22 mars 2017, attack på Westminster bridge där fem dödades och 40 skadades.

2005 jobbade jag med chockade människor som inte kunde ta sig hem till London, som var fixerade vid de viktiga möten de skulle ha senare i veckan och hur skulle de få tag på hotellrum, rena kläder, hygienartikar inför dessa och vem skulle bekosta allt detta oförutsedda? Chock som sagt. Det gör oberäkneliga saker med en. Jag gjorde mitt bästa för att hjälpa och lugna dem. Det är kanske därför Patrik Lundbergs, Magdalena Graafs och Mikael Niemis starka texter drabbar mig så.


 

2 kommentarer:

Annika sa...

Måste vara speciellt att bo i absoluta närheten av en plats som fått utgöra måltavla många gånger. Alla påverkas, åtminstone undermedvetet. Mannen har jobbat en del på kriscenter, och när jag naivt frågar hur man vet vad som ska göras svarar han att det vet man inte, man bara finns till för dem som behöver. Ibland är det inte svårare än en kopp te och en varm hand att hålla i.

Amanda sa...

Ja det är speciellt. Det påverkar mig mer än det brukade, kanske sedan jag blev förälder.