onsdag 14 mars 2018

Fläckfilosofi.

Jag är en fläckig, prickig person. Leverfläckar, skönhetsfläckar, födelsemärken. Kärt barn osv. Som barn och ung retade jag mig speciellt på en enorm (i mina ögon) mörkbrun fläck på mitt vänstra lillfinger. Tänkte att min pianolärare måste ha nån sorts övermänsklig självkontroll som kunde koncentrera sig på vår lektion och inte bara sätta sig och äcklat råstirra på mitt fläckiga finger. Eventuellt sparka ut mig från sitt lilla hus och vägra undervisa mig mera.

I högstadiet gjorde jag ett pennfodral i läder i träslöjden. Det innebar flera moment och det var jättekul. Jag älskade och älskar detta lilla pennfodral. Någon gång under gymnasietiden fick jag en svart bläckfläck på den monogrammerade hyskan och jag blev _så_ _ledsen_.

Numera har både fläcken på lillfingret och fläcken på pennfodralet i princip bleknat bort och försvunnit av sig själva utan att jag ens märkte att det hände.

Liksom många andra av mina problem och nojor.
Ja, det är inte utan att man blir lite filosofisk av att tänka på't. Allt går över, lite så kanske.











Inga kommentarer: