torsdag 21 juni 2018

Jag grät inte, jag ylade. På öppen gata.

Personen jag köper kaffebönor av varje vecka berättade lyckligt appropå ingenting att hen behövde en ny njure för 10 år sedan. Och det visade sig att henoms livskamrat var en mycket lämpligare donator än föräldrar eller syskon. 
Japp; jag ylade av gråt efteråt. Det var rätt skönt, om jag ska vara ego.

Mvh,
Nyss slutat med antidepp och har KÄNSLOR igen, okej?

3 kommentarer:

Gunilla Byström sa...

Grattis. Känslor är fint. Och donation är också fint. Och bra.

Amanda sa...

Äh, känslor är väl mest skräp egentligen? Men donationer är fina grejer det.

Nova Ling sa...

Snacka om mirakel...eller tecken :)